till Los Hornos, ett annat grufdistrikt, der det förnämsta berget var genomborradt med hål likt en stor myrstack. De chilenska grufarbetarne äro till sina lefnadsvanor ett eget slags menniskor. Då de flera veckor å rad vistas på de ödsligaste ställen, finnes det icke någon öfverdrift eller öfverdåd, hvaråt de icke öfverlemna sig när de på högtidsdagarne gå ned till byarne. Stundom vinna de en betydlig summa och då försöka de liksom sjömän med sina prispenningar huru fort de kunna lyckas att slösa bort dem. De dricka ofantligt, köpa en hop kläder och återvända om några dagar utan en styfver till sina eländiga kyffen, för att der arbeta hårdare än lastdjur. Denna tanklöshet är, liksom hos sjömän, tydligen följden af ett liknande lefnadssätt. Deras dagliga föda anskaffas dem, hvarigenom de alls icke vänjas vid förtänksamhet. Dessutom utsättas de för frestelser, på samma gång de hafva medel att tillfredsställa dem. Deremot äro i Cornwales och några andra delar af England, der man följer systemet att sälja en del af metallådran, grufarbetarne en synnerligen förståndig och ordentlig menniskoklass, just emedan de äro nödsakade att handla och tänka för sig sjelfva.
Den chilenska grufarbetarens drägt är egendomlig och till och med pittoresk. Han bär en mycket lång skjorta af något mörkfärgadt ylletyg samt ett förskinn, hvilket sistnämda plagg fästes omkring lifvet med ett bjert färgadt skärp. Hans byxor äro mycket vida och hans lilla mössa af skarlakansrödt kläde sitter tätt efter hufvudet. Vi mötte en skara af dessa grufarbetare i full kostym, hvilka buro liket af en af sina kamrater, för att begrafvas. De tågade i mycket snabt traf, hvarvid fyra personer buro liket. Sedan ett bärlag hade sprungit så fort, som det förmådde, omkring trehundra alnar, aflöstes det af fyra andra, hvilka hade skyndat i förväg till häst. Sålunda hastade de framåt, i det de uppmuntrade hvarandra med vilda rop, hvilket alltsamman utgjorde en högst besynnerlig begrafning
Vi fortforo att färdas norrut i en zickzacklinie och stannade stundom en dag för att anställa geologiska undersökningar. Landet var så glest bebodt och spåret så otydligt, att vi ofta hade svårt att hitta rätt. Den 12:e stannade jag vid några grufvor. Malmen ansågs här icke vara särdeles gifvande, men då den var ymnig, ansåg man att grufvan skulle säljas för omkring hundra eller hundrafemtitusen riksdaler, och likväl hade den blifvit köpt af ett af de engelska bolagen för ett uns guld. — Malmen är gul kopparkis, hvilken, såsom jag redan har anmärkt, före engelsmännens ankomst icke ansågs innehålla en smula koppar. Med en vinst nästan lika stor, som i förevarande fall, inköptes slagghopar,
