dörren, kunde jag icke urskilja rörelsen. Några af fruntimmerna gräto efteråt af skrämsel och en herre sade, att han icke skulle kunna sofva på hela natten, eller om han gjorde det, skulle han endast drömma om ramlande hus. Fadern till denna person hade nyligen förlorat hela sin egendom i Talcahuano och han sjelf hade år 1822 med knapp nöd undgått ett nedrasande tak i Valparaiso. Han omtalade ett eget sammanträffande, som då hände. Han spelade kort, när en tysk, en af sällskapet, steg upp och sade, att han aldrig ville sitta i ett rum i dessa länder med dörren tillstängd, emedan han varit nära att förlora sitt lif, när han en gång gjorde det i Copiapó. Han öppnade följaktligen dörren och han hade knappt gjort detta, förr än han utropade ”Här kommer det igen”! och den ryktbara jordbäfningen började. Hela sällskapet slapp undan. Under en jordbäfning ligger faran icke i tidsförlusten vid dörrens öppnande, utan i möjligheten att den kan blifva fastklämd genom väggarnes rörelser.
Man kan icke gerna undra på den fruktan, som infödingarne och sedan lång tid här bosatta personer så allmänt visa vid jordbäfningar, ehuru åtskilliga af dem äro kända för att vara personer af stor sjelfbeherskning. Jag tror likväl att denna öfverdrifna paniska förskräckelse härrör deraf, att de icke äro vana att beherska sin fruktan, emedan denna icke är en känsla, som de blygas för. Landets invånare tycka icke heller om att se en person visa sig likgiltig dervid. Jag hörde talas om två engelsmän, hvilka sofvo i fria luften under ett jordskalf och icke stego upp, emedan de visste att det icke var någon fara. Infödingarne utropade då förtrytsamt: ”Se på de der kättarne, de stiga icke en gång upp ur sina sängar!”
Jag tillbragte några dagar med att undersöka de trappstegsformiga afsatser, hvilka först blifvit anmärkta af kapten B. Hall och hvilka Lyell anser hafva bildats af hafvet, under landets gradvisa höjning ur detsamma. Detta är också den sanna förklaringen, ty jag fann på dessa afsatser talrika skal af nu lefvande blötdjursarter. Fem smala, sakta sluttande afsatser höja sig bakom hvarandra och bestå af klapper, der de äro bäst utvecklade. De ligga midt för viken och sträcka sig upp för båda sidorna af dalen. I Guasco, norr om Coquimbo, visar sig företeelsen i en mycket större skala, så att den till och med väcker åtskilliga af invånarnes förvåning. Afsatserna äro der mycket bredare och kunna kallas slätter. På somliga ställen finnas sex dylika, men vanligen endast fem. De sträcka sig uppåt dalen fulla sex mil från kusten. Dessa trappstegsformiga terasser likna mycket dem, som finnas i Santa Cruz-dalen och, om man undantager att de äro i mindre skala, de stora
