tertiärtiden varande period hafva bibehållits på någondera sidan af sydamerikanska fastlandet, likväl vid nämde gamla tertiärperiod sedimentärlager med fossila qvarlefvor hafva blifvit aflagrade och bibehållna på olika ställen i norr och söder öfver en yta af närmare 200 mil långs med Stilla hafvet och åtminstone 225 mil på stränderna af Atlantiska och i en ostligt-vestlig sträckning af 120 mil tvärs öfver den bredaste delen af samma fastland. Jag tror att förklaringen icke är svår och att den måhända kan användas på snarlika förhållanden i andra verldsdelar. Då man besinnar hafvets ofantliga denudationsförmåga, hvilken bevisas af talrika företeelser, är det icke gerna antagligt, att en sedimentär aflagring vid sin höjning skulle kunna bestå det svåra prof, för hvilket strandsvallet utsätter den, så att den sedermera skulle ligga qvar i tillräckliga massor, för att vara till en aflägsen tid, så vida den icke från början hade en stor utsträckning och ansenlig mäktighet; men nu är det omöjligt, att ett tjockt och vidsträckt sedimentärhölje skulle kunnat utbredas på en lagom grund botten, hvilken ensam är gynnsam för de flesta lefvande djur, utan att bottnen efter hand sjönk undan för att emottaga de på hvarandra följande lagren. Detta tyckes verkligen hafva inträffat ungefär samtidigt i södra Patagogonien och Chile, ehuru dessa ställen ligga öfver hundrasextio mil åtskils. Om till följe häraf fortsatta, ungefär samtidiga sänkningsrörelser i allmänhet äro vidt utsträckta, såsom jag är starkt benägen att tro på grund af mina undersökningar öfver korallrefven i Stilla hafvet, eller om, då vi inskränka vår blick till Sydamerika, sänkningsrörelserna varit lika omfattande som de höjande, hvarigenom inom de nutida skaldjurens tillvarelseperiod Perus, Chiles, Eldslandets, Patagoniens och La Platas kuster blifvit lyftade — så kunna vi ju inse, att på samma gång på vidt aflägsna punkter omständigheterna skulle varit gynnande för bildningen af fossilförande lager af stor utsträckning och ansenlig mäktighet; och skulle dylika aflagringar följaktligen haft stor utsigt för sig att motstå strandsvallet vid på hvarandra följande kuststräckor och att vara till en kommande tid.
Den 21 maj. — Jag begaf mig i sällskap med Don Jose Edwards till Arqueros silfvergrufva och derifrån uppför Coquimbos dal. Sedan vi färdats genom en bergig trakt, uppnådde vi vid nattens inbrott de grufvor, som tillhöra mr. Edwards. Jag tillbragte här en mycket lugn natt af ett skäl, som man i England icke kan fullt uppskatta, nämligen att der ej fans några loppor. I Coquimbo äro rummen fulla af dem, men här, på endast 3—4,000 fots höjd, kunna de icke lefva; ehuru det knappast kan vara den obetydliga temperaturskilnaden, utan någon annan orsak, som
