Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]311
copiapó-dalen.

af trettio år. Folket i trakten spanar ifrigt efter ett oväder öfver Cordilleran, emedan ett rikligt snöfall förser det med vatten för det kommande året. Detta är här af vida större vigt, än regn i nedanför belägna trakter. Regn är en stor fördel, så ofta det faller, hvilket sker omkring en eller två gånger på två eller tre år, emedan boskapen och mulåsnorna då en tid bortåt finna litet bete på bergen, men utan snö på Anderna utbreder förödelsen sig öfver hela dalen. Det finnes antecknadt, att vid tre olika tillfällen nästan alla invånarne varit nödsakade att utvandra söderut. Detta år var riklig tillgång på vatten och alla fingo tillåtelse att vattna sin mark så mycket de ville. Men det har ofta händt, att man nödgats postera soldater vid slussarne, för att tillse att hvarje egendom endast tog hvad densamma tillkom under ett visst antal timmar i veckan. Man säger att dalen innehåller 12,000 menniskor, men dess afkastning förslår endast till invånarnes uppehälle under tre månader om året. Det öfriga behofvet af lifsmedel måste hemtas från Valparaiso och södern. Före upptäckten af Chanuncillos ryktbara silfvergrufvor var Copiapó stadt i ett snabt förfall; med nu befinner det sig i ett mycket blomstrande tillstånd, så att staden, hvilken helt och hållet förstördes af en jordbäfning, åter har blifvit uppbygd.

Copiapó-dalen, som utgör blott ett grönt band i en öken, löper i en mycket sydlig riktning, så att den är af en ansenlig längd ända upp till sin uppkomst i Cordilleran. Guasco- och Copiapó-dalarne kunna båda anses som långa, smala öar, hvilka skiljas från det öfriga Chile genom klippöknar i stället för saltvatten. Norr om dessa finnes en annan mycket usel dal, kallad Paposo, hvilken innehåller omkring tvåhundra själar och derefter vidtager den verkliga öknen Atacama, ett hinder, som är mycket svårare att öfverstiga än det stormigaste haf. Sedan vi stannat några dagar i Potrero Seco begaf jag mig uppåt dalen till Don Benito Cruz’s hus, till hvilken jag hade ett rekommendationsbref. Jag fann att han var högst gästvänlig och det är i sanning omöjligt att för mycket berömma den välvilja, hvarmed resande emottagas nästan öfverallt i Sydamerika. Påföljande dagen hyrde jag några mulåsnor, för att genom Jolqueras skölgång fara ned till mellersta Cordilleran. Andra natten tycktes vädret förebåda snö eller regn med blåst, och medan vi lågo i våra sängar, kände vi en svag jordstöt.

Man har ofta betviflat sambandet emellan jordbäfningar och väderleken; mig tyckes detta vara en sak af stort intresse, som man ej har synnerlig reda på. Humboldt har anmärkt i en del af sin resebeskrifning, att det skulle vara svårt för en person, som länge bott i Nya Andalusien eller i nedre Peru, att förneka, att det