Jag har alltid användt dem med afseende på Patagoniens slätter, hvilka kunna skryta af några taggiga buskar och några grästufvor, och detta är verklig bördighet, om man jemför dem med norra Chile. Här åter finnas icke många sträckor af trehundra qvadratalnar, der man icke vid omsorgsfull granskning kan upptäcka någon liten buske, kaktus eller laf, och i marken ligga frön slumrande, färdiga att skjuta fram vid första regniga vinter. I Peru förekomma verkliga öknar öfver vidsträckta trakter. Om qvällen anlände vi till en dal, i hvilken strömbädden var fuktig; och då vi följde den, kommo vi till ett temligen godt vatten. Om natten sträcker sig strömmen en fjerndels mil längre ned än under dagen, emedan den då icke så hastigt afdunstar och uppsupes. Qvistar funnos i mängd till bränsle, så att det var ett godt nattläger för oss; men för de stackars hästarne fans icke en tapp att äta.
Den 11 juni. — Vi redo i tolf timmar utan uppehåll till dess vi kommo till en gammal hydda, der det fans vatten och bränsle; men våra hästar hade åter intet att äta och blefvo instängda på en gammal gård. Vägen var backig och de aflägsna utsigterna intressanta till följe af de kala bergens skiftande färger. Det är nästan synd att se solen ständigt skina öfver ett så onyttigt land; ett så strålande väder hade bort belysa åkerfält och vackra trädgårdar. Påföljande dagen uppnådde vi Copiapó-dalen, hvilket innerligt gladde mig; ty hela resan var en oupphörlig anledning till bekymmer, emedan det under våra egna måltider var högst obehagligt att höra hästarne gnaga på de stolpar, vid hvilka de voro bundna och att icke vara i stånd att afhjelpa deras hunger. Så vidt man kunde se, voro djuren emellertid helt raska, och ingen skulle hafva kunnat säga, att de icke ätit något under de sista femtiofem timmarne.
Jag hade ett rekommendationsbref till mr. Bingley, som emottog mig mycket vänligt vid haciendan Potrero Seco. Denna egendom är mellan fyra och fem mil lång, men mycket smal, bestående vanligtvis endast af två åkerfält i bredd, ett på hvardera sidan om strömmen. På några ställen har egendomen alls ingen bredd, det vill säga landet kunde icke vattnas och var derföre lika värdelöst som den omgifvande klippöknen. Den obetydliga vidden odladt land i hela dalsträckan beror icke så mycket på dess oländighet och deraf följande otjenlighet för vattning, som på den ringa vattentillgången. Strömmen var detta år mycket full, så att vattnet här högt upp i dalen gick till hästbuken, samt var omkring tjugufem alnar bred och forsande. Längre ned blir den allt smalare och är vanligen nästan alldeles försvunnen, så att icke en droppe kommer ut i hafvet, såsom det hände under en tidrymd
