Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]317
luftstreckets förändring.

på klipporna. I närvarande stund, fast man har förmånen af att ega lastdjur, skulle man knappast med vinst kunna här bearbeta en grufva, så vida den icke vore mycket rik. Och dock valde indianerna det fordom till vistelseort! Om nu två eller tre regnskurar skulle falla om året, i stället för, såsom är fallet, en under lika många år, skulle sannolikt en liten bäck bildas i denna stora dal; och derefter skulle genom bevattning, hvari indianerna fordom voro så skickliga, marken lättligen göras tillräckligt fruktbärande för att föda några hushåll.

Jag har öfvertygande bevis på att denna del af sydamerikanska fastlandet vid kusten blifvit höjd åtminstone 400—500 och på vissa ställen 1000—1300 fot, under de nu lefvande snäckarternas tillvaro; och längre inåt landet torde höjningen möjligen hafva varit ännu betydligare. Då luftstreckets utomordentliga torrhet tydligen är en följd af Cordillerans höjd, kunna vi nästan taga för gifvet, att före de senaste höjningarne luften icke kunde hafva varit så fullkomligt beröfvad sin fuktighet, som nu är fallet, och liksom höjningen gått småningom, så äfven förändringen i luftstrecket. Enligt detta antagande om en förändring i luftstrecket sedan bygnaderna voro bebodda, måste ruinerna vara af ansenlig ålder, men jag tror icke, att deras bibehållande under ett sådant klimat som Chiles möter stora svårigheter. På grund af samma antagande måste vi äfven medgifva (och detta kanske med större svårighet), att menniskan måste hafva bebott Sydamerika under en omätligt lång tidrymd, emedan den klimatförändring, hvilken åstadkommes af landets höjning, måste hafva försiggått ytterst långsamt. I Valparaiso har på de senaste 220 åren höjningen varit något mindre än 19 fot. Vid Lima har en hafsstrand med visshet blifvit lyftad från 80—90 fot under tidrymden för den indianska folkstammens tillvaro; men dylika obetydliga höjningar skulle endast föga förmå afvärja de med vattendunst belastade luftströmmarne. Dr. Lund fann likväl menniskoskeletter i Brasiliens grottor, hvilkas utseende förmådde honom att antaga det indianrasen hade funnits till i Sydamerika under en ofantlig tidrymd.

När jag var i Lima, samtalade jag om dessa ämnen[1] med mr. Gill, en civilingeniör, som hade sett mycket af det inre landet. Han sade mig, att en förmodan om en förändring i

  1. Temple säger i sina resor genom öfre Peru eller Bolivia, då han färdas från Potosi till Oruro: ”Jag såg många qvarlefvor efter indianbyar och boningar ända upp till sjelfva bergtopparne, hvilka intygade att fordom funnits en befolkning, der nu allt är öde”. Han gör liknande anmärkningar på ett annat ställe; men jag kan icke säga, huruvida denna ödslighet förorsakats af folkbrist eller af ett förändradt tillstånd hos landet.