hos den kalla luftströmmen. Stormen räckte öfver en dag; karlarne började mattas och mulåsnorna ville icke gå framåt. Min vägvisares broder försökte att vända om, men han omkom och hans kropp fans två år derefter vid sidan af hans mulåsna nära vägen, med tygeln ännu i handen. Två andra personer i sällskapet förlorade sina fingrar och tår, och bland tvåhundra mulåsnor och trettio kor kommo endast fjorton mulåsnor derifrån med lifvet. Flera år förut förmodas det, att ett helt stort sällskap omkommit af samma orsak; men man har ännu icke lyckats upptäcka deras lik. En klar himmel, låg värmegrad och en våldsam storm måste, så vidt jag förstår, öfverallt på jorden vara ett ovanligt sammanträffande.
Den 29 juni. — Vi foro belåtna nedför dalen till vårt förra nattqvarter och derifrån till Agua amarga. Den 1 juli anlände vi till Copiapó-dalen. Lukten af nyslagen klöfver var riktigt angenäm, efter att så länge hafva inandats den luktfria luften på den torra, ofruktbara Despobladon. Under det vi stannade i staden, hörde jag åtskilliga invånare omtala en kulle i grannskapet, som de kallade ”El Bramador” — ”bölaren eller vrålaren”. Jag fästade icke för tillfället tillräcklig uppmärksamhet vid berättelsen; men så vidt jag förstod, var kullen betäckt med sand och bullret uppkom endast så ofta någon satte sanden i rörelse, genom att gå uppför densamma. Samma omständigheter beskrifvas äfven utförligt på Seetzens och Ehrenbergs auktoritet såsom orsaken till de ljud, hvilka af många resande hafva hörts på berget Sinai vid Röda hafvet. En person, med hvilken jag samtalade, hade sjelf hört bullret. Han beskref det såsom mycket förvånande och han försäkrade uttryckligen, att ehuru han icke kunde förstå huru det uppkom, så var det likväl nödvändigt, att bringa sanden i rörelse ned för sluttningen. En häst, som går öfver torr och grof sand, förorsakar ett egendomligt knistrande läte genom sandkornens gnidning mot hvarandra, en omständighet, som jag åtskilliga gånger märkte på kusten af Brasilien.
Tre dagar derefter fick jag underrättelse om att Beagle anländt till hamnen, som låg nio mil från staden. Det fans mycket litet odladt mark långs med dalen; och den alstrar nästan på hela sin vida yta endast ett eländigt, groft gräs, som till och med åsnorna knappast kunna äta. Denna torftiga växtlighet beror på den mängd salter, hvaraf marken är genomträngd. Hamnen består af en samling eländiga, små kojor, belägna vid foten af en ofruktbar slätt. Nu, då floden innehåller tillräckligt vatten för att hinna till hafvet, åtnjuta invånarne fördelen af att hafva drickbart vatten på en fjerdingsvägs afstånd. På stranden lågo stora högar med
