Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
324[kap. xvi.
norra chile och peru.

Jag kan icke säga att jag tyckte om det lilla jag såg af Peru, men om sommaren påstås det att luftstrecket skall vara mycket behagligare. Under alla årstider lida både infödingar och främlingar af svåra frossor. Denna sjukdom är vanlig utåt hela kusten af Peru, men är okänd i det inre. Sjukdomsanfall, som härröra från miasmer, synas alltid gåtlika. Så svårt är det, att af ett lands utseende döma huruvida det är helsosamt eller icke, att om en person hade fått i uppdrag att inom tropikerna välja en ort, som tycktes vara gynsam för helsan, så skulle han högst sannolikt hafva nämnt denna kust. Slätten utomkring Callaos omgifningar är sparsamt betäckt med groft gräs och på somliga ställen finnas några få stillastående, men mycket små vattenpölar. Miasman uppkommer sannolikt från dessa; ty staden Arica hade en liknande belägenhet och dess helsotillstånd förbättrades mycket genom uttorkandet af några små vattenpölar. Miasma alstras icke alltid af en yppig växtlighet i ett hett klimat; ty många delar af Brasilien, äfven der det finnes träsk och en frodig växtlighet, äro mycket helsosammare än denna ödsliga kust. De tätaste skogar i ett tempereradt klimat, såsom vid Chiloe, tyckas icke på minsta vis inverka menligt på luftens helsosamma beskaffenhet.

Ön St. Jago vid Cap Verdsöarne erbjuder ett annat mycket märkvärdigt exempel på ett land, hvilket man skulle hafva väntat sig vara högst helsosamt, men som i hög grad är motsatsen. Jag har nämnt att de nakna och öppna slätterna några få veckor efter regntiden gifva näring åt en svag växtlighet, som genast bortvissnar och förtorkas. Vid denna tid tyckes luften blifva rent af giftig; ty både infödingar och främlingar angripas då af elakartade febrar. Deremot äro Galapagos-öarne i Stilla hafvet, med en likartad jordmån och periodiskt utsatta för samma slags förändring i växtligheten, fullkomligt helsosamma. Humboldt har anmärkt, att ”i varma bältet äro de minsta träsk farligast, då de, som i Santa Cruz och Carthagena, omgifvas af en torr och sandig mark, hvilken höjer den kringvarande luftens värmegrad”. På Perus kust är luftvärmen likväl ingalunda öfverdrifvet hög, och kanske äro till följe deraf frossfebrarne icke af den mest elakartade beskaffenhet. I alla ohelsosamma trakter löper man största faran genom att sofva i land. Beror detta på kroppens tillstånd under sömnen eller på en större ymnighet af miasma på sådana tider? Det tyckes vara säkert att de, som stanna om bord på ett fartyg, ehuru det ligger för ankar endast på obetydligt afstånd från kusten, vanligen lida mindre, än de som äro i land. Å andra sidan har jag hört ett märkligt förhållande, då en feber utbröt bland besättningen på