Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
326[kap. xvi.
norra chile och peru.

en så vigtig post. Han hade sina goda skäl att tänka så, emedan han hade fått presidentskapet genom att göra uppror, då han hade detta samma fäste under sitt befäl. Sedan vi lemnade Sydamerika, fick han böta för sin ärelystnad på det vanliga viset, derigenom att han öfvervans, togs till fånga och sköts ihjäl.

Lima står på en slätt i en dal, som bildats under hafvets långsamma tillbakaskridande. Den ligger en dryg mil från Callao och ungefär 500 fot högre; men emedan marken är långslutt, tyckes vägen vara fullkomligt jemn, så att när man är i Lima, man har svårt att tro det man stigit upp ens hundra fot. Humboldt har äfven anmärkt detta synnerligen förvillande fall. Branta, nakna kullar höja sig som öar från slätten, hvilken medelst raka jordvallar är delad i stora gröna åkerfält. På dessa växer knappast ett träd, utan några få pilar, samt här och der en dunge af bananer och pomeranser. Staden Lima är nu i stort förfall, gatorna äro nästan utan stenläggning och högar af orenlighet lågo uppstaplade i alla riktningar, der de svarta kalkongamarne, tama som höns, uppleta ruttna köttbitar. Husen hafva vanligtvis en öfvervåning, som till följe af jordbäfningarne är bygd af reveteradt korsvirke. Men några af de gamla husen, som nu begagnas af flera familjer, äro ofantligt stora och skulle genom sträckan af rum kunna mäta sig med de förnämsta hvar som helst. Lima, konungastaden, måste fordom hafva varit en ståtlig stad. Den utomordentliga mängden af kyrkor gifver den till och med nu för tiden en egendomlig och anslående anblick, isynnerhet när man ser den på ett kort afstånd.

En dag for jag ut med några köpmän för att jaga i stadens närmaste granskap. Vårt byte var obetydligt; men jag fick tillfälle att se ruinerna af en af de gamla indianbyarne, med dess jordhög, lik en naturlig kulle, i midten. Qvarlefvorna af hus, inhägnader, vattnings-kanaler och grafkullar, spridda öfver denna slätt, kunna icke annat än gifva en hög föreställning om den forna befolkningens tillstånd och antal. När man tänker på deras lerkärl, ylletyger, smakfullt formade husgeråd, uthuggna af de hårdaste stenarter, kopparredskap, prydnader af dyrbara stenar, deras palatser och vattenledningsarbeten, kan man icke undgå att hysa aktning för de ansenliga framsteg, de gjort i civilisationens slöjder. Grafhögarne, kallade ”huacas”, äro i sanning förvånande, ehuru de på somliga ställen tyckas vara naturliga kullar, som blifvit omslutna och omgestaltade.

Här finnes äfven ett helt annat slags ruiner af intresse, nämligen det gamla Callaos, som förstördes vid den stora jordbäfningen år 1746 och af dess efterföljande våg. Förstörelsen måste hafva varit fullständigare än till och med i Talcahuano. Massor af