Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
328[kap. xvi.
norra chile och peru.

här egt rum. De häraf uppkommande salterna borde egentligen vara kolsyradt natron och chlorcalcium, af hvilka det senare finnes, men icke det förra. Till följe häraf är jag böjd att tro, att det kolsyrade natronet på något ännu outredt sätt förvandlas till svafvelsyradt. Det är tydligt, att saltlagret icke skulle kunnat bibehållas i något land, der ymnigt regn emellanåt faller; å andra sidan tyckes just denna omständighet, som i början synes vara så högligen gynnsam för de i dagen liggande skalens bibehållande, sannolikt varit den medelbara orsaken till deras sönderdelning och tidiga förstöring, emedan hafssaltet icke blifvit bortsköljdt.

Det intresserade mig mycket, att på den lägre, 85 fot höga afsatsen, bland skalen och en mängd af hafvet ditfördt skräp, hitta några bitar bomullstråd, flätad säf och majsax. Jag jemförde dessa lemningar med liknande, som blifvit funna i huacas eller de gamla peruanska grafvarne och fann dem af likartadt utseende. På fasta landet midt för San Lorenzo, vid Bellavista, finnes en vidsträckt, omkring hundra fot hög jemn slätt, hvars undre del består af vexlande sand- och lerlager, jemte något grus, men ytan, till ett djup af från tre till sex fot, af en rödaktig sandblandad mergel med några hafssnäckor och talrika bitar af groft, rödt krukmakargods, ymnigare på vissa ställen än på andra. Till följe af denna ytbädds stora utsträckning och jemnhet, var jag till en början benägen att anse den hafva blifvit aflagrad under hafvet; men sedermera fann jag på ett ställe, att den hvilade på ett konstgjordt golf af runda stenar. Det tyckes derföre vara sannolikast, att på en tid, då landet stod lägre, det fans en slätt, som var mycket lik den, som nu omgifver Callao, hvilken, då den är skyddad af en klapperstensstrand, ligger obetydligt högre än hafvets yta. Jag föreställer mig nu att indianerna förfärdigade sina lerkärl på denna slätt med dess underliggande bäddar af röd lera, och att hafvet under någon häftig jordbäfning bröt öfver stranden samt för någon tid förvandlade slätten till en insjö, såsom inträffade vid Callao åren 1713 och 1746. Vattnet skulle då hafva aflagrat gyttja jemte stycken af lergods från ugnarne, i större mängd på vissa ställen, samt skal af hafssnäckor. Denna bädd med fossila lerkärl ligger på ungefär samma höjd som skalen på den lägre San Lorenzo-afsatsen, hvari bomullstråden och de andra fornsakerna funnos inbäddade. Häraf kunna vi tryggt draga den slutsatsen, att inom tidrymden för den amerikanska menniskorasens tillvaro inträffat en höjning af åttiofem fot; ty någon liten del af den sålunda varande höjden måste hafva förlorats derigenom, att kusten sjunkit, sedan de gamla kartorna graverades. I Valparaiso kan höjningen icke hafva öfverstigit nitton fot under de 220 åren före