Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]331
mängden af kratrar.

kunna knappast kallas för undantag. Några kratrar, som ligga på de stora öarne, hafva en ansenlig storlek och stiga till en höjd af mellan 3—4,000 fot, samt hafva sina sluttningar tätt besatta med otaliga små mynningar. Jag tvekar knappast att påstå, att det i hela ögruppen måste finnas åtminstone två tusen kratrar. Dessa bestå antingen af lava och slagg eller af en fint lagrad, sandstenslik tuff. De flesta af dessa senare äro mycket symmetriska, och hafva uppkommit genom utbrott af vulkanisk gyttja utan någon lava. Det är en märklig omständighet, att alla de tjuguåtta tuffkratrarne, som undersöktes, hade sin södra sida antingen mycket lägre än de andra sidorna, eller också alldeles nedbruten och bortförd. Då alla dessa kratrar, efter hvad man kan se, bildats när de stodo i hafvet, och då vågorna från passadvinden och dyningen från hela Stilla hafvet här förena sina krafter mot alla öarnes sydkust, så kan man lätt förklara denna egendomliga likformighet i det bristfälliga tillståndet hos de af lös och mjuk tuff bestående kratrarna.

Då vi besinna, att dessa öar ligga alldeles under eqvatorn, är klimatet långt ifrån öfverdrifvet varmt, hvilket tyckes hufvudsakligen bero på den synnerligen låga värmegraden i det omgifvande vattnet, som hitföres af den stora sydpolarströmmen. Mycket litet regn faller, utom under helt kort tid och äfven då är det oregelbundet; men som molnen vanligen stå lågt, ega de öfre delarne af öarne på en höjd af tusen fot och deröfver ett fuktigt klimat och en temligen frodig växtlighet, under det att de lägre delarne äro mycket ofruktbara. Detta är isynnerhet fallet på öarnes lovartsida, hvilken först emottager och förtätar luftens fuktighet.

Om morgonen den 17 september landstego vi på Chathamön, hvilken likt de andra höjer sig med en långslutt och afrundad ytterlinie, här och der bruten af spridda kullar, qvarlefvor efter forntida kratrar. Ingenting kunde vara mindre inbjudande än första anblicken af denna ö. Ett fält af svart basaltisk lava, med en yta af vilda, stelnade vågor och genomskuret af stora remnor, betäckes öfverallt af dvärgartade, af solen förbrända buskar, hvilka röja föga tecken till lif. Den torra och uppbrända ytan, som upphettades af middagssolen, gjorde luften qvalmig och tryckande, liksom från en ugn; och vi tyckte att sjelfva buskarne luktade obehagligt. Ehuru jag med all flit sökte samla så många växter som möjligt, lyckades jag endast att finna några få, och dessa voro små, usla örter, som bättre skulle anstått en arktisk än en eqvatorialflora. På kort afstånd sågo buskarne lika bladlösa ut som våra träd om vintern och det dröjde något innan jag fann, att icke blott nästan hvarje växt hade alla sina blad, utan att de flesta