Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]339
landsköldpaddan.

men Du Bois säger i sin resa af år 1669, att inga reptilier funnos på Bourbon, utom sköldpaddor; och öns ståthållare försäkrar, att man före år 1768 hade försökt, ehuru utan framgång, att införa grodor på Mauritius, förmodligen som födoämne. Följaktligen kan man betvifla, huruvida denna groda är inhemsk på dessa öar. Grodfamiljens frånvaro på de oceaniska öarne är så mycket anmärkningsvärdare, när man till jemförelse tager fallet med ödlorna, hvilka i så stor mängd förekomma på de flesta små öar. Kan denna olikhet icke bero på den större lätthet, hvarmed de af ett kalkhaltigt skal skyddade ödleäggen, kunna förflyttas medelst saltvattnet, än som skulle kunna ske med grodornas slemmiga rom?

Först skall jag beskrifva lefnadsvanorna hos den landsköldpadda (Testudo nigra, förr kallad indica), hvilken jag så ofta omnämt. Jag tror att dessa djur finnas på alla Galapagos-öarne, åtminstone på de flesta. De vistas företrädesvis i de höglända, skogiga trakterna, men lefva äfven på de låglända och torra. Jag har redan visat, huru talrika de måste vara, af den mängd, som man fångat på en enda dag. Somliga hinna en ofantlig storlek. Mr. Lawson, en engelsman, som var vice guvernör öfver kolonien, berättade oss att han hade sett åtskilliga så stora, att det erfordrades sex eller åtta man för att lyfta dem från marken och att några hade lemnat ända till tvåhundra marker kött. De gamla hanarne äro de största; ty honorna hinna sällan till en så ansenlig storlek. Man kan lätt skilja hanen från honan genom hans längre svans. De landsköldpaddor, hvilka förekomma på de öar, der icke något vatten finnes, eller på de lägre och torrare delarne af andra, lefva hufvudsakligen af de saftiga kaktéerna; medan de, som vistas på de högre och fuktiga trakterna, äta bladen af åtskilliga träd, ett slags bär (kalladt guayavita), hvilket är surt och sträft, äfvensom en blekgrön, trädlik laf (Usnera plicata), som hänger i flätor från trädens grenar.

Landsköldpaddan tycker mycket om vatten, dricker stora myckenheter deraf och vältrar sig i dyn. Endast de större öarne ega källor och dessa äro alltid belägna invid de mellersta delarne och på en ansenlig höjd. Derför äro de sköldpaddor, som lefva i de lägre trakterna, tvungna att gå mycket långt, när de äro törstiga. Också gå breda och väl trampade stigar i alla riktningar från källorna ned till kusten; och spanjorerna upptäckte vattningsställena genom att följa nämde stigar. Då jag först steg i land på Chathams-ön, kunde jag icke förstå hvad för ett djur som så metodiskt vandrade långs med väl valda stigar. Vid källorna är det ett eget skådespel, att se flera af dessa väldiga djur, en afdelning ifrigt vankande uppåt med utsträckta halsar och en annan återvändande sedan de