Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]341
landsköldpaddan.

några af inbyggarne, att de aldrig hade funnit någon död utan af en yttre orsak.

Öborna tro, att dessa djur äro fullkomligt döfva; och säkert är, att de icke höra om en person går tätt bakom dem. Det roade mig alltid att, när jag upphann ett af dessa stora odjur, under dess långsamma vandring, se huru plötsligt det i samma ögonblick, som jag gick förbi, drog in sitt hufvud och sina ben, och med ett doft hväsande föll till marken med ett tungt ljud, liksom om det plötsligen nedfallit dödt. Jag klef ofta upp på deras rygg och då jag gaf dem ett par slag på bakkanten af deras skal, reste de sig och vandrade vidare; men jag fann det mycket svårt att hålla jemvigten. Man använder mycket detta djurs kött, både färskt och saltadt, och man bereder en klar, vacker olja af fettet. När en sköldpadda blifvit fångad, göres en skåra i huden vid svansen, så att man kan få se in i kroppen, om fettet under ryggskölden är tjockt. Om detta ej är fallet, låter man djuret gå, hvarpå det skall snart hemta sig efter denna egendomliga operation. För att fånga landsköldpaddorna, är det icke nog att lägga dem på rygg såsom hafssköldpaddorna, ty de äro ofta i stånd att komma på benen igen.

Det kan ej betviflas att denna sköldpadda är inhemsk på Galapagos-öarna; ty hon förekommer på alla eller nästan alla öarna, äfven några af de minsta, der intet sött vatten finnes. Hade arten blifvit hit inflyttad, skulle detta svårligen hafva varit fallet på en ögrupp, hvilken varit så litet besökt. Dessutom funno de gamla buckaniererna denna sköldpadda i större mängd än nu. Wood och Rogers säga äfven år 1708, att det är spanjorernas tanke, att den icke finnes annorstädes i denna del af verlden. Nu är hon vida utspridd; men man kan sätta i fråga, huruvida hon är inhemsk på något annat ställe. Man har vanligen ansett att benen af en sköldpadda på Mauritius, som hittas tillsamman med den utdöda Dodo, tillhöra denna sköldpadda; och om detta varit fallet, så måste hon tvifvelsutan der vara inhemsk, men Bibron anser den vara en skild art, liksom fallet säkert är med den der nu lefvande arten.

Af det märkliga ödleslägtet Amblyrhynchus, hvilket är inskränkt till denna ögrupp, finnas två arter, som likna hvarandra till sin allmänna kroppsform, men af hvilka den ena lefver på land och den andra i hafvet. Denna senare art (A. cristatus), beskrefs först af Bell, hvilken till följe af hans korta, breda hufvud och starka, lika långa klor, ganska riktigt anade, att hans lefnadsvanor skulle vara mycket egendomliga och olika med hans närmaste samslägtings, Iguanans. Han är ytterst allmän på alla öar i denna grupp, der han uteslutande lefver på de klippiga