ADERTONDE KAPITLET.
Färd mellan de Låga öarne. — Tahiti. — Landets utseende. — Växtlighet på bergen. — Eimeo. — Utflygt till det inre. — Djupa dalgångar. — En mängd vattenfall. — Mängden af vilda, nyttiga växter. — Infödingarnes måttlighet. — Deras sedliga tillstånd. — Parlamentets sammanträde. — Nya Zeeland. — Ö-viken. — Hippahs. — Utflygt till Waimati. — Missions-anstalten. — Engelska örter, som nu förvildats. — Waiomio. — En ny-zeeländsk qvinnas begrafning. — Vi segla till Australien.
Den 20 oktober. — Sedan uppmätningen af Galapagos-öarne
blifvit afslutad, styrde vi till Tahiti och anträdde vår långa
öfverfärd af 540 mil. På några få dagar seglade vi från det dystra
och molnhöljda ocean-område, som om vintern sträcker sig långt ut
från Sydamerikas kust. Vi hade derefter klart och vackert väder,
under det vi angenämt seglade framåt 25—27 mil om dagen
undan den ihållande passadvinden. Värmegraden är mycket högre
i denna mellersta del af Stilla hafvet än vid amerikanska kusten.
Termometern i förkajutan stod dag och natt mellan 26 och 27
grader, hvilket kännes mycket angenämt; men ett par grader till
skulle göra hettan tryckande. Vi foro genom den Låga eller
Farliga Arkipelagen och sågo åtskilliga af dessa i så hög grad
märkvärdiga ringformiga korallöar, hvilka nätt och jemt höja sig öfver
vattenytan och blifvit kallade Lagun-öar. En lång och bländhvit
strand höljes med en rand af grön växtlighet; och sedd på afstånd
afsmalnar strimman åt båda hållen och sänker sig under synranden.
Från masttoppen kan man se en stor yta af lugnt vatten inom
ringen. Dessa låga, urholkade korallöar stå icke i någon
jemförelse till det ofantliga haf, ur hvilket de tvärbrant uppstiga, och
det är underbart att sådana svaga inkräktare icke öfverväldigas af
de allsmäktiga och aldrig hvilande vågorna i det stora haf, som
man orätt kallat det Stilla.
Den 15 november. — I dagningen syntes Tahiti, en ö, som för alla tider måste blifva klassisk för den resande i Sydhafvet. På afstånd var utseendet icke inbjudande; ty man kunde ännu icke se den frodiga växtligheten i de lägre trakterna, och då molnen rullade undan, visade sig de vildaste och brantaste spetsarna i öns mellersta delar. Så fort vi ankrade i Matavai-viken omgåfvos vi af kanoter. Det var söndag för oss, men måndag för Tahiti; om förhållandet hade varit omvändt, skulle vi icke hafva fått ett enda
