Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/364

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
356[kap. xviii.
tahiti och nya zeeland.

ADERTONDE KAPITLET.


TAHITI OCH NYA ZEELAND.


Färd mellan de Låga öarne. — Tahiti. — Landets utseende. — Växtlighet på bergen. — Eimeo. — Utflygt till det inre. — Djupa dalgångar. — En mängd vattenfall. — Mängden af vilda, nyttiga växter. — Infödingarnes måttlighet. — Deras sedliga tillstånd. — Parlamentets sammanträde. — Nya Zeeland. — Ö-viken. — Hippahs. — Utflygt till Waimati. — Missions-anstalten. — Engelska örter, som nu förvildats. — Waiomio. — En ny-zeeländsk qvinnas begrafning. — Vi segla till Australien.


Den 20 oktober. — Sedan uppmätningen af Galapagos-öarne blifvit afslutad, styrde vi till Tahiti och anträdde vår långa öfverfärd af 540 mil. På några få dagar seglade vi från det dystra och molnhöljda ocean-område, som om vintern sträcker sig långt ut från Sydamerikas kust. Vi hade derefter klart och vackert väder, under det vi angenämt seglade framåt 25—27 mil om dagen undan den ihållande passadvinden. Värmegraden är mycket högre i denna mellersta del af Stilla hafvet än vid amerikanska kusten. Termometern i förkajutan stod dag och natt mellan 26 och 27 grader, hvilket kännes mycket angenämt; men ett par grader till skulle göra hettan tryckande. Vi foro genom den Låga eller Farliga Arkipelagen och sågo åtskilliga af dessa i så hög grad märkvärdiga ringformiga korallöar, hvilka nätt och jemt höja sig öfver vattenytan och blifvit kallade Lagun-öar. En lång och bländhvit strand höljes med en rand af grön växtlighet; och sedd på afstånd afsmalnar strimman åt båda hållen och sänker sig under synranden. Från masttoppen kan man se en stor yta af lugnt vatten inom ringen. Dessa låga, urholkade korallöar stå icke i någon jemförelse till det ofantliga haf, ur hvilket de tvärbrant uppstiga, och det är underbart att sådana svaga inkräktare icke öfverväldigas af de allsmäktiga och aldrig hvilande vågorna i det stora haf, som man orätt kallat det Stilla.

Den 15 november. — I dagningen syntes Tahiti, en ö, som för alla tider måste blifva klassisk för den resande i Sydhafvet. På afstånd var utseendet icke inbjudande; ty man kunde ännu icke se den frodiga växtligheten i de lägre trakterna, och då molnen rullade undan, visade sig de vildaste och brantaste spetsarna i öns mellersta delar. Så fort vi ankrade i Matavai-viken omgåfvos vi af kanoter. Det var söndag för oss, men måndag för Tahiti; om förhållandet hade varit omvändt, skulle vi icke hafva fått ett enda