Hoppa till innehållet

Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/365

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]357
landets utseende.

besök; ty förbudet att icke sätta en enda kanot i sjön på sabbaten iakttages strängt. Efter middagen gingo vi i land för att njuta alla det första intryckets fröjder vid ankomsten till ett nytt land, och detta land, det förtjusande Tahiti. En skara män, qvinnor och barn stodo samlade på den minnesvärda Venus-udden, färdiga att mottaga oss med leende, glada anleten. De förde oss till missionärens i trakten, mr. Wilsons hus, hvilken mötte oss på vägen och emottog oss mycket vänligt. Sedan vi en stund uppehållit oss i hans hus, skildes vi åt för att gå omkring, men återvände dit på qvällen.

Den del af landet, som kan odlas, är knappast på något ställe mer än en rand af långländ, uppsvämmad mark, som samlat sig kring bergens fot och skyddas mot hafsvågorna genom ett korallref, som omgifver hela kuststräckan. Inom refvet är en lugn vattenyta, lik en insjö, der infödingarnes kanoter kunna tryggt fara fram och skepp ankra. Den låga landsträcka, som räcker ned till den af korallsand bestående stranden, betäckes af de tropiska ländernas skönaste naturalster. Midt ibland bananer, pomerans-, kokos- och brödfrukt-träd finnas röjda ställen, der yams, söt potates, sockerrör och ananas odlas. Till och med buskarne äro ett infördt fruktträd, nämligen guavan, hvilket genom sin ymnighet har blifvit lika skadligt som ett ogräs. I Brasilien har jag ofta beundrat den vexlande skönheten af bananer, palmer och pomeransträd i motsats till hvarandra; och här hafva vi äfven brödfruktträdet, som utmärker sig genom sina stora, glänsande och djupt inskurna blad. Det är underbart att se lundar af ett träd, som utskjuter sina grenar lika kraftigt som en engelsk ek, fullsatta med stora och i hög grad närande frukter; och ehuru sällan ett naturföremåls nytta kan förklara det nöje man har af att betrakta det, så ingår i afseende på dessa vackra skogar tvifvelsutan kännedomen om deras stora alstringsförmåga till en stor del i den känsla af beundran man erfar. De små slingrande gångstigarne, svala genom den omgifvande skuggan, ledde till de spridda husen, hvilkas egare öfverallt gåfvo oss ett vänligt och mycket gästfritt emottagande.

Ingenting fägnade mig dock så mycket som inbyggarne. Det ligger i deras anletsdrag ett uttryck af mildhet, som genast förjagar tanken på vilden, och ett förstånd, som visar att de fortskrida i hyfsning. När menige man arbetar gå de nakna till midjan och då taga sig tahitierna bäst ut. De äro mycket resliga, bredaxlade, kämpalika och välväxta. Man har anmärkt, att en europé ganska lätt vänjer sig att anse en mörk hy vackrare och naturligare än sin egen färg. En hvit man badande vid sidan af en