skiftning öfvergår så fullständigt i praktfullhet allt hvad européen någonsin sett i sitt hemland, att han icke vet huru han skall uttrycka sina känslor. Effekten i sin helhet påminde mig ofta om operans eller de stora teatrarnes mest lysande dekorationer. Jag återvände aldrig tomhändt från dessa utflygter. I dag fann jag ett exemplar af en sällsam svamp kallad Hymenophallus. De flesta känna till den engelska Phallus, hvilken om hösten fyller luften med sin obehagliga lukt. Denna är likväl, såsom entomologerna veta, en angenäm vällukt för åtskilliga af våra skalbaggar. Så var det också här; ty lockad af lukten, slog en Strongylus sig ned på svampen, medan jag bar den i min hand. Vi se här i två aflägsna länder ett likartadt förhållande ega rum emellan växter och insekter tillhörande samma familjer, ehuru arterna af båda äro olika. När genom menniskan en ny art blir införd i ett land, brytes ofta detta förhållande. Såsom ett exempel härpå kan jag nämna, att kål- och salladbladen, hvilka i England lemna föda åt en mängd sniglar och fjärillarver, stå orörda i trädgårdarne omkring Rio.
Under vårt vistande i Brasilien lyckades jag samla en stor mängd insekter. Några allmänna anmärkningar öfver de olika ordningarnes inbördes betydenhet torde intressera den europeiske entomologen. De stora och med lysande färger utrustade Lepidoptera (fjärilarne) antyda vida bestämdare än något annat djurslag, det jordbälte de bebo. Jag hänsyftar endast på dagfjärilarne; ty tvärt emot hvad man borde kunnat vänta sig till följe af växtlighetens yppighet, visade malfjärilarne sig i mycket mindre antal än i vårt eget tempererade luftstreck. Jag öfverraskades mycket af Papilio feronias lefnadsvanor. Denna fjäril är icke ovanlig och håller sig merendels i pomeranslunderna. Ehuru han flyger högt, slår han likväl ofta ned på trädstammarne. Han har då alltid hufvudet nedåt, och vingarne äro utbredda i ett vågrätt plan, i stället för att hopläggas vertikalt, såsom vanligen är händelsen. Detta är den enda fjäril, hvilken jag någonsin sett begagna sina ben till att springa med. Då jag ej kände detta förhållande, undslapp insekten mig mer än en gång genom att den for åt sidan, just som jag försigtigt nalkades den med min insektsax och skulle slå ihop den. Men en mycket ovanligare företeelse ligger i den förmåga, som denna art har att gifva ett läte[1]. Åtskilliga gånger, när ett par, sannolikt hanne och hona,
- ↑ Mr Doubleday har beskrifvit en besynnerlig bygnad hos denna fjärils vingar, hvilken tyckes vara det medel hvarmed ljudet åstadkommes. Han säger: den är märkvärdig, emedan den har ett slags trumma vid basen af de främre vingarne emellan costal- och subcostal-nerven. Dessa två nerver hafva dessutom ett egendomligt skruflikt diaphragma eller kärl i sitt inre. I Langsdorffs resor finner jag nämdt att på ön St. Kathrina vid brasilianska kusten en fjäril, kallad Februa Hoffmanseggi, under flygten ger ett läte som en skallra.
