omgifven af ref och vattnet är lugnt som i en insjö. Den odlade marken med dess sköna alster samt sina här och der spridda hyddor, sträcker sig ända ned till vattenbrynet.
Då jag före min ankomst till dessa öar hade läst så många olika berättelser, ville jag gerna genom egna iakttagelser bilda mig ett omdöme om deras moraliska tillstånd, ehuru ett dylikt omdöme nödvändigtvis måste blifva mycket ofullständigt. De intryck man först erhåller, måste alltid i hög grad bero på de föreställningar, man förut fattat. Jag hade hemtat mina från Ellis ”Polynesiska Forskningar”; en förträfflig och högst intressant bok, men som naturligtvis betraktar allt under en gynsam synpunkt; vidare från Beecheys resa, och från Kotzebues, som är en häftig motståndare till hela missionsväsendet. Den, som jemför dessa tre uppgifter, skall, tror jag, få en temligen noggrann föreställning om de närvarande tillståndet på Tahiti. Ett intryck, som jag hemtat från de begge senaste auktoriteterna, var bestämdt oriktigt, nämligen att tahitierna hade blifvit ett dystert slägte och lefde i fruktan för missionärerna. Jag såg intet spår till den senare känslan, så vida man icke vill sammanblanda fruktan och vördnad under samma namn. I stället för att missbelåtenhet är en rådande känsla, blefve det svårt att i Europa ur en folkhop framleta hälften så många glada och lyckliga ansigten. Man utfar emot förbudet af flöjten och dansandet såsom dåraktigt och oriktigt, och på samma sätt betraktar man det presbyterianska helighållandet af sabbaten. I dessa afseenden vill jag icke försöka framkomma med någon åsigt mot personer, som hafva bott på ön lika många år, som jag der tillbragte dagar.
På det hela föreföll det mig, som om invånarnes sedlighet och religion äro i hög grad hedrande för dem. Det finnes många, som till och med bittrare än Kotzebue anfalla både missionärerna, deras system och de deraf uppkomna verkningarne. Sådana bedömare jemföra likväl aldrig det nuvarande tillståndet med det, som rådde på ön endast för tjugu år sedan; ej heller med Europas tillstånd i denna dag, utan de jemföra det med den höga måttstocken af biblisk fullkomlighet. De vänta att missionärerna skola uträtta hvad apostlerna sjelfva icke förmådde. Man tillskrifver nu missionärerna felet för hvad som i detta afseende brister i folkets tillstånd, i stället för att hålla dem räkning för hvad de uträttat. De glömma eller vilja icke erinra sig att menniskooffer och ett hedniskt presterskaps makt, en lösaktighet, som ej hade sin motsvarighet annorstädes på jorden, barnamord, som följder af detta, blodiga krig, hvarunder segrarne skonade hvarken qvinnor eller barn, att allt detta blifvit afskaffadt och att oärlighet, omåttlighet
