slag i saken. Missionärerna berättade mig, att under Shongis lifstid, samma höfding som besökte England, var kärleken till krig den enda och stadigvarande bevekelsegrunden till alla handlingar. Den stam, för hvilken han var öfverhufvudet, hade en tid förut blifvit mycket förtryckt af en annan stam från Thames-floden; och männen aflade en högtidlig ed, att när deras söner blefvo fullvuxna och de voro nog starka dertill, skulle de aldrig glömma eller förlåta dessa oförrätter. Detta tyckes hafva varit Shongis förnämsta bevekelsegrund för hans resa till England, och när han kommit dit, det enda föremålet för hans tankar. Gåfvor värderades endast så till vida som de kunde förvandlas till vapen och af alla yrken intresserade endast de honom, som stodo i samband med vapens förfärdigande. När Shongi var i Sydney, råkade han af en egen händelse den fiendtliga höfdingen från Thames-floden i mr. Marsdens hus. De voro höfliga emot hvarandra, men Shongi sade honom, att när han återkommit till Nya Zeeland, skulle han aldrig upphöra att föra krig mot hans land. Utmaningen antogs och Shongi uppfylde vid sin återkomst hotelsen till sista bokstafven. Stammen på Thames-floden öfverväldigades fullständigt och höfdingen, som hade fått utmaningen, blef sjelf dödad. Ehuru Shongi hyste sådana djupa känslor af hat och hämd, beskrifves han såsom en godhjertad menniska.
På qvällen begaf jag mig jemte kapten Fitz Roy och mr. Baker, en af missionärerna, på ett besök till Kororadika. Vi gingo omkring i byn och sågo och samtalade med många personer, både män, qvinnor och barn. Då man ser ny-zeeländaren, jemför man honom naturligtvis med tahitiern, emedan begge tillhöra samma menniskoras. Jemförelsen utfaller dock ingalunda till ny-zeeländarens fördel; ty om han också är öfverlägsen i styrka, så är hans skaplynne i hvarje annat afseende af en mycket lägre ordning. En blick på begges ansigtsuttryck öfvertygar om, att den ena är en vilde och den andra en civiliserad menniska. Det skulle vara fåfängt att på hela Nya Zeeland uppsöka en person med utseende och en hållning sådana som den gamla tahitiske höfdingen Utammes. Tvifvelsutan gifver det ovanliga sätt, hvarpå tatueringen här utöfvas, ett obehagligt uttryck åt deras ansigten, i det de invecklade, men regelbundna figurer, som betäcka hela ansigtet, förbrylla och vilseleda ett ovant öga, hvarförutom det är sannolikt, att de djupa skårorna åstadkomma ett utseende af stel oböjlighet, genom att de förstöra ansigtsmusklernas spel. Men dessutom ha de ett blinkande med ögat, som ej kan antyda annat än list och vildhet. Deras kropp är reslig och fyllig, men kan icke i skönhet jemföras med arbetsklassernas på Tahiti.
