Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/381

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]373
ny zeeländarne.

Både deras personer och hus äro till äckel smutsiga och illaluktande; och tanken på att tvätta vare sig sjelfva eller sina kläder, tyckes aldrig hafva uppstått hos dem. Jag såg en höfding, som bar en svart och flottig skjorta, och då man frågade honom huru det kom sig, att den var så smutsig, svarade han med förvåning ”Ser ni icke att den är gammal”? Några hafva skjortor, men den vanliga drägten är en eller två stora filtar, vanligen svarta af smuts, som kastas öfver deras axlar på ett mycket olämpligt och tafatt vis. Några af de förnämsta höfdingarne hafva snygga engelska kläder, men dessa påtagas blott vid högtidliga tillfällen.

Den 23 december. — På ett ställe, som kallas Waimate, ungefär två och en half mil från Ö-viken, midt emellan ost- och vestkusten, hafva missionärerna inköpt ett jordområde, för att der bedrifva landtbruk. Jag hade blifvit bekant med pastor Williams, som, då jag yttrade en önskan att se det, inbjöd mig att besöka sig der. Mr. Bushby, en på Nya Zeeland bosatt engelsman, erbjöd sig att föra mig i sin båt förbi en årännil, der jag skulle få se ett vackert vattenfall och hvarigenom min vandring skulle förkortas. Han skaffade mig likaledes en vägvisare. Då han bad en närboende höfding att anskaffa en sådan, erbjöd sig höfdingen att sjelf gå; men hans okunnighet om penningars värde var så stor, att han först frågade mig huru många pund jag ville gifva honom, fastän han sedan nöjde sig med åtta riksdaler. När jag visade höfdingen ett mycket litet bylte, som jag önskade få buret, blef det alldeles nödvändigt för honom att medtaga en slaf. Dessa högmodskänslor börja nu aftaga, men fordom skulle en höfding förr hafva dött, än underkastat sig förnedringen att bära den ringaste börda. Min följeslagare var en vig, kraftfull karl, klädd i en smutsig filt, och med ansigtet helt och hållet tatueradt. Han hade fordom varit en stor krigare, och tycktes stå på mycket förtrolig fot med mr. Bushby, ehuru de vid åtskilliga tillfällen hade varit i häftiga tvister. Mr. Bushby anmärkte, att litet lugn ironi ofta bringar dessa infödingar till tystnad i deras mest uppbrusande ögonblick. Denne höfding hade kommit till mr. Bushby och tilltalat honom på ett högtrafvande sätt: ”En stor höfding, en stor man, en vän till mig, har kommit på besök till mig — ni måste gifva honom något godt att äta, några vackra skänker” o. s. v. Mr. Bushby hade då låtit honom tala till slut och svarade derefter helt lugnt ungefär sålunda: ”Hvad vidare skall din slaf göra för dig”? Mannen gjorde då en mycket löjlig grimas och upphörde genast med sitt skrytsamma tal.

Någon tid förut var mr. Bushby utsatt för ett mycket allvarsammare anfall. En höfding jemte en hop karlar försökte bryta