Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/383

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1835.]375
näsgnidnings-ceremonien.

Då vi kommo fram till en af kojorna, roade det mig mycket att se en i vederbörlig form verkstäld näsgnidning, eller som den rättare borde kallas, näspressning. Vid vårt annalkande började qvinnorna yttra något med en högst bedröflig röst, hvarefter de satte sig ned på marken och höllo upp ansigtena. Min följeslagare lutade sig nu ner öfver dem, den ena efter den andra, lade roten af sin näsa i rät vinkel mot deras och började trycka deremot. Detta dröjde nästan längre än ett hjertligt handslag hos oss; och liksom vi ha olika grader af handslag, så hafva de af näspressningar, hvarunder de läto höra små belåtna grymtningar, ungefär som två svin, när de skubba sig mot hvarandra. Jag lade märke till att slafvarne tryckte näsan mot hvem helst som de mötte, utan att fråga efter om det var före eller efter sin husbonde höfdingen. Fastän höfdingen bland dessa vildar har oinskränkt makt öfver sin slafs lif och död, så råder likväl den fullkomligaste frånvaro af allt krus dem emellan. Mr. Burchell har anmärkt samma sak i Sydafrika, hos de råa bachapinerna. Der hyfsningen nått en viss höjd, uppkomma snart invecklade formaliteter emellan de olika samhällsklasserna. Sålunda voro på Tahiti fordom alla tvungna att i konungens närvaro afkläda sig ända till midjan.

Sedan näspressnings-ceremonien sålunda på öfligt sätt försiggått med alla närvarande, satte vi oss i en halfkrets midt framför en af hyddorna och hvilade der en half timme. Alla kojorna hafva nästan samma form och omfång, och alla likna hvarandra deruti, att de äro grufligt smutsiga. De likna ett kostall med ena ändan öppen, men med en afbalkning ett litet stycke inuti, med ett fyrkantigt hål på, hvilken bildar en liten dyster kammare. I denna förvarar folket alla sina egodelar och när väderleken är kall, sofva de der. För öfrigt äta de och tillbringa sin tid i den öppna delen framtill. Sedan mina vägvisare rökt slut på sina pipor, fortsatte vi vår vandring, hvarvid stigen fortgick genom samma kulliga land, hvilket liksom förut var öfverallt beklädt med ormbunkar. På höger hand hade vi en slingrande flod, hvars stränder voro infattade med träd, och här och der på bergssidorna stod en skogsdunge. Hela landskapet hade, oaktadt sin grönska, ett nästan väl ödsligt utseende. Anblicken af så mycket ormbunkar gifver en föreställning om ofruktbarhet, ehuru detta icke är riktigt; ty hvar helst ormbunkarne växa tätt och så höga att de nå till bröstet, blir landet mycket bördigt om det upplöjes. Några af de här bosatta tro, att hela detta vidsträckta öppna land ursprungligen varit betäckt med skogar och att det blifvit röjdt genom eld; ty när man gräfver på de kalaste ställena, lär man ofta hitta stycken af den hartsart, som utsipprar från kauri-tallen.