till dess vi kommo till en by, bortom hvilken båten icke kunde flyta. Från detta ställe erbjöd sig en höfding jemte några karlar att följa med oss till Waiomio, som låg en tre fjerdedels mil derifrån. Höfdingen var för tillfället mycket beryktad, emedan han nyligen låtit hänga en af sina hustrur jemte en slaf för äktenskapsbrott. När en af missionärerna gjorde honom föreställningar häröfver, tycktes han blifva förvånad, och sade att han trodde sig hafva följt engelska bruket. Den gamle Shongi, som var i England under drottning Charlottas rättegång, uttalade sitt stora ogillande af hela förhandlingen, och sade att han hade fem hustrur; men att han hellre ville hugga af hufvudet på dem allesamman, än ha så mycken förtret för en enda. Då vi lemnade denna by, begåfvo vi oss öfver till en annan, som låg en bit derifrån på en kulle. Dottern till en höfding, som ännu var hedning, hade dött der fem dagar förut. Kojan, i hvilken hon hade aflidit, hade blifvit nedbränd till marken, hvarefter hennes mellan två små kanoter inneslutna lik hade blifvit stäldt upprätt på marken, der det skyddades af en inhägnad, hvarpå voro anbragta träbeläten af deras afgudar. Det hela var måladt bjert rödt, så att det syntes på långt håll. Hennes klädning var fästad vid likkistan och hennes afklippta hår kastadt nedanför densamma. Familjens anhöriga hade slitit köttet från sina armar, kroppar och ansigten, så att de voro betäckta med lefrad blod, och de gamla qvinnorna voro ytterst smutsiga och vidriga att åse. Följande dagen besökte några af officerarne detta ställe och funno att qvinnorna ännu tjöto och sargade sig.
Vi fortsatte vår vandring och framkommo snart till Waiomio. Här finnas några egendomliga kalkstensmassor, som likna förfallna borgar. Dessa klippor hafva länge tjenat till begrafningsplatser och anses följaktligen vara allt för heliga, för att man skulle våga nalkas dem. En af de unga karlarne utropade likväl: »Låt oss alla vara käcka», och sprang framför oss; men när infödingarne kommit stället på hundrafemtio alnar nära, besinnade de sig och stannade tvärt. De åsågo likväl med fullkomlig likgiltighet, att vi undersökte platsen. Vi stannade några timmar i denna by, hvarunder en lång öfverläggning hölls med mr. Bushby angående eganderätten till några jordbitar. En gubbe, som tycktes vara en verklig genealog, förtydligade de på hvarandra följande egarne genom träpinnar, som han nedstack i marken. Innan vi lemnade huset, gafs åt hvar och en af oss en liten korg med stekta, söta potäter och enligt vedertagen sed togo vi dem med oss, för att äta dem under vägen. Jag märkte att bland de qvinnor, som voro sysselsatta med matlagningen, fans en manlig slaf. Det måste i detta krigiska land vara ett förödmjukande göromål för en
