om här ifrågavarande landskap. Detta slags utsigt var för mig alldeles ny och i hög grad ståtlig.
Om qvällen framkommo vi till Blackheath. Sandstensplatån har här nått en höjd af 3400 fot och betäckes såsom förut af buskskog. Från vägen såg man då och då skymtar af den djupa dalen, liknande den, som jag redan beskrifvit; men till följe af dess tvärbranta sidor kunde man nästan aldrig se sjelfva botten. Blackheath är ett rätt bra värdshus, som hålles af en gammal soldat, och påminde mig om de små värdshusen i norra Wales.
Den 18 januari. Mycket tidigt på morgonen gick jag ungefär en half mil, för att se Govetts Språng, en utsigt af samma art, som vid Weatherboard, men måhända ännu mera häpnadsväckande. Så tidigt på dagen var viken fyld med ett tunt, blått töcken, hvilket, fastän det förstörde totalintrycket af utsigten, ökade det skenbara djup, vid hvilket skogen utbredde sig nedanför våra fötter. Dessa dalar, som så länge bildade ett oöfverstigligt hinder för de vågsammaste nybyggares försök att intränga i det inre landet, äro högst märkvärdiga. Stora fjordlika bugter, hvilka vidga sig vid sina öfre ändar, utgrena ofta från hufvuddalarne och intränga i sandstensplatån, medan denne ofta åter utskjuter uddar i dalarne och till och med lemnar stora, nästan ölika massor i dem. För att komma ned i åtskilliga af dessa dalar är det nödvändigt, att taga en omväg af ända till tre mil och deröfver; och i andra hafva landtmätarne först nyligen kunnat nedkomma, medan kolonisterna ej ännu varit i stånd att dit drifva sina kreatur. Men det märkligaste draget i deras bildning är, att ehuru de äro hela milen vida vid sin innersta ända, sammandraga de sig vanligen mot mynningarne till den grad, att man icke kan komma fram der. Förste landtmätaren, sir T. Mitchell, försökte förgäfves först att gående och sedan genom att klättra emellan de stora nedfallna sandstensblocken, komma fram genom den klyfta, der floden Grose förenar sig med Nepean. Likväl bildar Grose-dalen vid sin öfre ända, såsom jag sjelf såg, ett präktigt, jemt bäcken af omkring en mils vidd och omgifves på alla sidor af klippor, hvilkas toppar ingenstädes anses vara lägre än 3000 fot öfver hafvet. När boskap drifves in i Wolgans-dalen på en stig, som till en del är danad af naturen och till en del anlagd af jordegaren, kan den icke komma bort; ty denna dal är öfverallt eljest omgifven af lodräta klippor och halfannan mil längre ned sammandrager den sig från en medelbredd af en tolftedels mil, till en trång remna, hvilken är otillgänglig för både menniskor och djur. Sir T. Mitchell säger, att den stora dalen vid Cox-floden med alla dess förgreningar, sammandrager sig vid sin förening med Nepean till en klyfta af 3300
