Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/397

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1836.]389
stora dalar.

alnars bredd och omkring 1000 fots djup. Flera liknande fall skulle kunna anföras.

Det första intrycket, då man ser de vågräta lagren motsvara hvarandra på ömse sidor om dessa dalar och stora amfiteatraliska fördjupningar, är att de liksom andra dalar blifvit urholkade genom vattnets inverkan; men när man tänker på de ofantliga stenmassor, som enligt detta antagande skulle hafva bortspolats endast genom klyftor och remnor, så tvingas man göra sig den frågan, huruvida icke dessa fördjupningar uppkommit genom sänkningar. Men då man besinnar formen af de oregelbundet sig förgrenande dalarne och de smala uddar, som skjuta ut i dem från sandstensplatån, så nödgas vi öfvergifva denna föreställning. Det skulle vara högst orimligt, att vilja förklara dessa fördjupningar genom den nutida alluviala verksamheten. Ej heller falla alltid vattendragen från platån vid öfre ändan af dessa dalar, utan vid ena sidan af deras fjordlika inskärningar, såsom jag märkte vid Weatherboard. Åtskilliga invånare anmärkte för mig, att de aldrig betraktade någon af dessa fjordlika inskärningar, med uddar som drogo sig bakom hvarandra åt ömse håll, utan att finna deras slående likhet med en brant hafskust. Detta är också verkligen händelsen; hvarförutom på den nuvarande kusten af Nya Södra Wales de talrika, vackra, sig vidt utgrenande hamnarne, hvilka vanligen stå i samband med hafvet medelst en trång mynning, som blifvit nött genom kustens sandstensklippor med en vidd vexlande från en sjettedels till en tjugufjerdedels mil, fast i liten skala, likna de stora dalarne i det inre. Men då uppstår genast den kinkiga frågan: huru kommer det sig att hafvet urhålkat dessa stora, ehuru begränsade fördjupningar i en vidsträckt platå och endast lemnat trånga klyftor vid inloppen, genom hvilka hela den ansenliga massan af söndermalade ämnen måste hafva bortförts? Det enda ljus jag kan kasta öfver denna gåta, är att bankar af de oregelbundnaste former nu tyckas bildas i somliga haf, såsom i vissa delar af Vestindien och i Röda hafvet, och att deras sidor äro ytterst branta. Dylika bankar hafva, såsom jag har skäl att antaga, bildats af lagrade ämnen, hvilka genom starka strömmar hopat sig på en ojemn botten. Att hafvet i vissa fall, i stället för att utbreda lagrade ämnen i ett likformigt hölje, hopar dem kring underhafsklippor och öar, kan svårligen betviflas, sedan man undersökt Vestindiens kartor; och att vågorna kunna bilda höga och branta klippor äfven i landomslutna hamnar, det har jag märkt på många ställen i Sydamerika. För att tillämpa dessa åsigter på Nya Södra Wales’ sandstensplatåer, tror jag att lagren hopades genom inverkan af starka strömsättningar och af det öppna