Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/398

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
390kap. xix.
australien.

hafvets dyningar på en ojemn botten, och att de dallika sträckor, som sålunda blifvit lemnade ofylda, fingo sina brantsluttande sidor afnötta till klintar under landets långsamma höjning; hvarvid den afnötta sandstenen bortfördes antingen under den tid, då de trånga öppningarne genomskuros af det tillbakasjunkande hafvet, eller också sedermera genom alluvial verksamhet.

Kort efter sedan vi lemnat Blackheath, nedstego vi från sandstensplatån genom passet vid Victoria-berget. För att åstadkomma detta pass, har man måst spränga sig genom en ofantlig massa sten; och kunna planen och utförandet täfla med hvilken vägsträcka som helst i England. Vi kommo nu till ett land, som ligger nära tusen fot lägre och består af granit. Med förändringen af bergart förbättrades växtligheten, så att träden voro både vackrare och stodo längre åtskils, och betet emellan dem var litet grönare och ymnigare. Vid Hassans Murar lemnade jag stora vägen och gjorde en liten omväg till en landtgård kallad Walerawang, till hvars förvaltare jag hade ett introduktionsbref från den i Sidney bosatte egaren. Mr. Browne hade godheten, att bedja mig stanna qvar till påföljande dagen, hvilket jag äfven med mycket nöje gjorde. Detta ställe är ett prof på en af koloniens stora landt- eller snarare fårafvelsgårdar. Hornboskap och hästar äro likväl här vida talrikare än eljest, emedan några delar äro sanka och frambringa ett gröfre bete. Två eller tre släta jordstycken vid huset voro odlade och bevuxna med säd, hvilken arbetarne nu höllo på att skära; men man sår icke mera hvete, än som erfordras för de arbetares underhåll, hvilka sysselsättas på godset. Det vanliga antalet af till arbetet använda straffångar uppgick till omkring fyratio, men för närvarande funnos några flera. Ehuru gården var väl försedd med alla förnödenheter, visade sig en tydlig brist på all beqvämlighet; och icke en enda qvinna bodde här. Solnedgången efter en vacker dag förlänar vanligen hvilken landtlig scen som helst ett utseende af lycklig belåtenhet; men här på denna aflägsna gård kunde de mest lysande färger på de omgifvande skogarne icke komma mig att glömma, att fyratio förhärdade, lastfulla menniskor slutade sitt dagsverke likt Afrikas slafvar, fastän utan dessas heliga anspråk på medlidande.

Tidigt påföljande morgon hade underförvaltaren, mr. Archer, godheten att taga mig med på en känguru-jagt. Vi redo större delen af dagen, men hade en dålig jagt, ty vi sågo icke till någon enda känguru, eller ens en vild hund. Vindhundarne förföljde en kängururåtta in i ett ihåligt träd, ut ur hvilket vi drogo henne. Hon är stor som en kanin, men med skapnad af en känguru. För några få år sedan öfverflödade detta land af vilda djur; men