Den 22 januari. — Jag anträdde återfärden och tog dervid en ny väg, som kallas Lockyers linie, långs med hvilken landet är mera kulligt och pittoreskt. Detta var en lång dagsresa och det hus, der jag ämnade tillbringa natten, låg ett stycke från vägen och var icke lätt funnet. Jag rönte vid detta tillfälle, äfvensom vid alla andra, en mycket allmän och beredvillig höflighet bland de lägre klasserna, hvilken man knappast skulle hafva väntat sig, när man besinnar hvad de äro och hvad de hafva varit. Den gård, der jag tillbragte natten, egdes af två unga personer, som helt nyligen hade kommit hemifrån och begynt en nybyggares lif. Den fullkomliga bristen på nästan hvarje lefnadsbeqvämlighet var icke mycket lockande; men framtida och säkert välstånd låg för ögonen och var icke mycket aflägset.
Påföljande dagen foro vi genom stora landsträckor, som stodo i brand, så att rökmoln insvepte vägen. Före middagstiden kommo vi in på vår förra väg och färdades upp för Victoria-berget. Jag tog nattqvarter på Weatherboard och vandrade före skymningen ännu en gång till amfiteatern. På vägen till Sidney tillbragte jag en mycket angenäm afton hos kapten King i Dunheved, och sålunda slutade min lilla utflygt inom kolonien Nya Södra Wales.
Före min hitkomst var det tre saker, som jag mest önskade få kännedom om, nämligen samhällstillståndet bland de rikare klasserna, brottslingarnes ställning och hvilka de lockelser äro, som kunna förmå personer att utvandra. Efter ett så kort vistande är naturligtvis mitt omdöme knappast värdt någonting; men det är lika svårt att icke bilda något omdöme alls, som att bilda ett riktigt omdöme. På det hela fann jag mig besviken i min föreställning om samhällstillståndet, mer af hvad jag hörde, än af hvad jag såg. Hela samhället är deladt i hätska partier rörande nästan alla frågor. Bland dem, som till följe af sin samhällsställning borde vara de bästa, föra många helt öppet ett så utsväfvande lif, att hederligt folk icke kan umgås med dem. Det råder mycken afundsjuka mellan barnen till den rike frigifne och de frie nybyggarne, emedan de förra finna för godt att anse hederligt folk som obehöriga personer. Hela befolkningen, fattig och rik, är uteslutande upptagen med att förvärfva förmögenhet, så att ull och fårbete utgöra det stående samtalsämnet bland de högre klasserna. Det finnes många svåra hinder för en familjs trefnad, af hvilka det förnämsta måhända är, att man omgifves af brottslingar som tjenare. Huru motbjudande för hvarje känsla måste det icke vara, att blifva betjenad af en person, som kanske dagen förut på er egen anmälan piskades för någon obetydlig förseelse. De qvinliga tjenstehjonen äro naturligtvis ännu värre. Följaktligen lära barnen sig de lägsta
