tydligen sett tråden från spinnvårtorna förlängas af djuret, medan det ännu befann sig stilla, liksom till en förberedelse för fallet. Om marken nedunder är bar, så faller Epeiran sällan, utan flyttar sig hastigt genom en midtelgång från ena sidan till den andra. Om hon då än ytterligare oroas, företager hon sig ett högst märkligt konstgrepp. Stående i midten, ristar hon nätet, hvilket är fästadt vid spänstiga qvistar, till dess det hela slutligen får en så snabt svängande rörelse, att till och med konturerna af spindelns kropp bli otydliga.
Det är en bekant sak, att de flesta europeiska spindlar, när en stor insekt fastnat i deras nät, försöka afslita trådarne och befria bytet, för att rädda sina nät från att helt och hållet förstöras. Jag såg likväl en gång i ett växthus i Shropshire en stor getinghona fångad i en mycket liten spindels oregelbundna väf; men i stället för att afslita väfven, fortsatte denna spindel mycket ihärdigt med att insnärja sitt bytes kropp och isynnerhet vingarne. Getingen måttade i början förgäfves styng på styng med sin gadd mot sin lilla motståndare. Som jag hade medlidande med getingen, dödade jag honom, sedan jag låtit honom kämpa i mer än en timme och lade honom derefter tillbaka i väfven. Spindeln återvände nu snart och en timme efteråt öfverraskades jag mycket af att finna honom med sina käkar nedsänkta i den öppning, genom hvilken gadden utskjutes af den lefvande getingen. Jag bortjagade spindeln ett par gånger, men för de nästföljande tjugofyra timmarne fann jag den alltid åter sugande på samma ställe. Spindeln utsvälde mycket af de mjuka delarne hos sitt offer, hvilket var många gånger större än han sjelf.
Det är så godt att här nämna, att jag nära St. Fé Bajada fann många stora, svarta spindlar med rubinfärgade fläckar på ryggen, hvilka lefde i skockar. Deras väfnader voro lodrätt utspända, såsom alltid är fallet hos slägtet Epeira, och voro anbragta på två fots afstånd från hvarandra, men alla fästade vid gemensamma trådar, hvilka hade stor längd och sträckte sig till alla delar af samhället, På detta vis voro topparne af några stora buskar omgifna af de förenade näten. Azara har beskrifvit en i skockar lefvande spindel i Paraguay, hvilken Walckenaer anser vara en Theridion, men sannolikt är det en Epeira och måhända äfven samma art som min. Jag kan likväl icke erinra mig hafva sett ett centralt bo så stort som en hatt, i hvilket, Azara säger att äggen läggas om hösten, när spindlarne dö. Emedan alla spindlar, som jag såg, hade samma storlek, måste de hafva varit nästan af samma ålder. Denna sällskaplighet hos ett så
