omsorgsfullt undersökt den nu orörliga spindeln, började han släpa bort honom. Men jag hejdade både röfvaren och hans byte[1].
Antalet af spindlar, i förhållande till andra insekter, är jemfördt med i England vida större. Kanske vida mera än i fråga om någon annan afdelning af leddjuren. Mångfalden af arter bland de hoppande spindlarne tyckes nästan oändlig. Slägtet eller snarare familjen Epeira utmärkes här af många egendomliga former. Somliga arter hafva taggig, läderartad hud, andra förlängda och taggiga ben. Hvarje skogsstig försvaras af den starka, gula väfven af en art, hvilken hör till samma afdelning, som Fabricii Epeira clavipes, om hvilken Sloane fordom berättade, att hon i Vestindien gjorde en så stark väf, att hon deri kunde fånga fåglar. En liten vacker spindelart med mycket långa framben och som tyckes tillhöra ett obeskrifvet slägte, lefver såsom parasit på nästan alla dessa väfvar. Jag förmodar att hon är för obetydlig för att bemärkas af den stora Epeiran och derföre får lof att tillegna sig de små insekter, hvilka råkat fastna i trådarne och eljest skulle komma till spillo. När denna lilla spindel blir skrämd, låtsar han sig vara död genom att utsträcka sina framben eller faller plötsligen från väfven. En stor Epeira af samma afdelning, som Epeira tuberculata och E. conica, är ytterst vanlig, isynnerhet på torra ställen. Hans väf, som vanligtvis är anbragdt bland den vanliga agavens stora blad, förstärkes stundom nära medelpunkten af tvenne eller äfven fyra i zickzack gående band, hvilka sammanbinda två närliggande strålar. När någon stor insekt, en gräshoppa eller geting, fastnat i nätet, låter spindeln genom en skicklig rörelse honom svänga mycket hastigt omkring, på samma gång som han från sina spinnvårtor utsänder ett trådknippe, hvilket snart inhöljer hans rof i en hylsa lik silkesmaskens kokong. Spindeln undersöker nu sitt hjelplösa offer och sedan han gifvit det det dödliga bettet på bakre delen af dess thorax, drager han sig tillbaka och väntar tåligt till dess giftet gjort sin verkan. Häftigheten af detta gift kan bäst bedömas deraf, att jag efter en half minuts förlopp öpnade en hylsa och fann en stor geting fullkomligt liflös. Denna Epeira står alltid med sitt hufvud nedåt, nära medelpunkten af sin väf. När hon oroas, beter hon sig olika, allt efter omständigheterna. Finnes ett litet snår nedanföre, så faller hon plötsligen deri och jag har
- ↑ Don Felix Azara säger vid omnämnandet af en stekel, sannolikt af samma slägte, att han såg den släpa en död spindel genom högt gräs i en rak linie till sitt bo, hvilket var 163 fot aflägset. Han tillägger, att getingen för att finna vägen alltsomoftast gjorde ”halfva slag af omkring tre handbredders längd”.
