kokosnötens afryckta höljefibrer, på hvilka de hvila, som på en bädd. Malajerna begagna sig stundom häraf, och samla den trådiga massan, hvilken de begagna som dref. Dessa krabbor äro mycket goda att äta. Dessutom finnes under stjerten hos de större en stor massa fett, hvilket, när det smältes, lemnar så mycket som en half kanna klar olja. Somliga författare påstå, att Birgos krypa upp i kokospalmerna, för att slå ned nötterna. Jag betviflar mycket möjligheten häraf; men detta skulle gå lättare för sig på en Pandanus. Mr. Liesk sade mig, att Birgos på dessa öar endast lefver af de nötter, som fallit till marken.
Kapten Moresby har omtalat för mig, att denna krabba bebor Chagos-öarne och Seychellerna, men icke de angränsande Maldiverna. Hon var fordom allmän på Mauritius, men endast några få små finnas nu der. I Stilla hafvet säges denna art, eller en med mycket liknande lefnadsvanor, bebo en enstaka korallö norr om Sällskaps-öarne. Såsom bevis på det främsta kloparets underbara styrka, kan jag omnämna, att kapten Moresby instängde en sådan krabba i en stark bleckask, som hade innehållit skorpor och på hvilken locket var fastgjordt med ståltråd; men krabban nedböjde kanterna och kom ut. Då hon nedböjde kanterna, dref hon en mängd små hål rakt igenom blecket!
Jag fann till min stora förvåning, att två korallarter af slägtet Millepora (M. complanata och alcicornis) hade förmågan att stingas. De steniga grenarne eller skifvorna kännas sträfva, strax när de tagas ur vattnet, och äro icke slemmiga, ehuru de ega en stark och obehaglig lukt. Den stingande förmågan tyckes variera hos olika exemplar. När en bit trycktes eller gneds mot ansigtets eller armens fina skinn, uppkom vanligtvis en stickande känsla efter förloppet af en sekund och räckte endast några minuter; men då jag en dag endast vidrörde mitt ansigte med en gren, kände jag genast smärta, hvilken tilltog som vanligt efter några sekunder, men fortfor att kännas ganska häftig i några minuter och kunde märkas inemot en half timme efteråt. Känslan var lika stark som af en brännässla, men liknade mera den som åstadkommes af Physalian. Små röda fläckar uppkommo på armens finare skinn och sågo ut som om de skulle öfvergå till vattenblemmor, hvilket dock icke skedde. Quoy omnämner denna egenskap hos Milleporan och jag har hört talas om brännande koraller från Vestindien. Flera hafsdjur tyckas ega denna stingande förmåga. Utom Physalian, många maneter och en Aplysia eller hafssnigel från Cap Verdsöarne, säges det i Astrolabes resa, att en Actinia eller hafsanemone, äfvensom en böjlig korall beslägtad med Sertularia, ega detta försvars- eller
