Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/447

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
1836.]439
tropikens landskap.

växtligheten i häckar och på kullarnes sidor öfvergår i pittoresk verkan menniskans konstfulla arbeten. Följaktligen finnes det blott några få fläckar, der den bjertröda marken bildar en stark motsats till det allmänna gröna höljet. Från slättens kanter har man på långt håll utsigter antingen af hafvet eller af den stora viken med dess af låga skogar bevuxna stränder, medan på dess yta talrika båtar visa sina hvita segel. Utsigten är mycket inskränkt, utom från sådana punkter; och då man följer de jemna stigarne, får man på ömse sidor endast se skymtar af de skogklädda dalarne nedanföre. Husen, äfvensom isynnerhet kyrkorna, äro uppförda i en egendomlig och fantastisk bygnadsstil. De äro alla hvitmenade, så att när de belysas af den strålande middagssolen och man ser dem emot den ljusblå himmeln vid synranden, de mera likna skuggor än verkliga bygnader.

Dessa äro landskapets beståndsdelar, men det skulle vara ett fåfängt försök att vilja beskrifva det allmänna intrycket deraf. Lärde naturforskare beskrifva dessa tropiska landskap genom att uppräkna en mängd föremål och omtala några utmärkande egendomligheter hos dem. Detta kan kanske gifva en lärd resande någon bestämd föreställning; men hvem eljest kan, då han ser en växt i ett herbarium, föreställa sig dess utseende, när den växer i sitt hemlands mark? Hvem kan, då han skådar sällsynta växter i ett orangeri, förstora somliga till skogsträd och sammantränga andra till ett villsamt snår? Hvem kan, då han i entomologens samling undersöker de brokiga, utländska fjärilarne och besynnerliga cikaderna, med dessa liflösa föremål sammanställa de senares oupphörliga, gälla musik och de förras tröga flygt, aldrig felande tillbehör till den stilla, glödheta middagsstunden mellan vändkretserna? Det är när solen nått sin största höjd, som man bör se sådana landskap; ty då döljer mangoträdets täta, glänsande blad marken med sin djupaste skugga, under det de öfre grenarne af ljusmassan smyckas med den mest lysande grönska. I de tempererade bältena är förhållandet annorlunda; växtligheten är der icke så mörk och så rik, och följaktligen förhöja den i rödt, purpur eller ljusgul färgton skimrande aftonsolens strålar mest dessa luftstrecks skönheter.

När jag sakta vandrade på de skuggiga stigarne och beundrade hvarje ny utsigt, önskade jag att finna ord för att uttrycka mina idéer; men jag fann det ena ordet efter det andra för svagt för att gifva andra, som ej besökt tropiska trakter, en föreställning om den känsla af förtjusning, som själen erfar. Jag har sagt att växterna i ett orangeri icke förmå gifva något begrepp om växtligheten och dock måste jag taga min tillflykt dertill. Landet är ett enda stort, vildt, ostädadt, yppigt orangeri, inrättadt af