Naturen för hennes egen räkning, men taget i besittning af menniskan, som har betäckt det med vackra hus och ordnade trädgårdar. Huru stor åtrå skulle icke hvarje naturens beundrare hysa för att, om det vore möjligt, få se naturen på en annan planet! Och dock kan man i sanning säga, att en annan verlds härligheter stå öppna för hvarje europé på blott några få graders afstånd från hans hemland. Vid min sista vandring stannade jag gång på gång, för att blicka på dessa skönheter och försökte att för alltid i min själ fästa ett intryck, som jag visste förr eller senare skulle utplånas. Pomeransträdets, kokospalmens, mangoträdets, ormbunketrädets, bananens former skola förblifva tydliga och skilda; men de tusen skönheter, som förena dessa till en fullständig tafla, måste förblekna. Och likväl skola de, likt en i barndomen hörd saga, qvarlemna en målning full af otydliga, men högst sköna bilder.
Den 6 augusti. — På eftermiddagen gingo vi ut till sjös i tanke att segla rakt på Cap Verdsöarne, men ogynnsamma vindar uppehöllo oss och den 12:e inlöpte vi i Pernambuco, en stor stad på brasilianska kusten på 8:e graden sydlig bredd. Vi ankrade utanför refvet, men en lots kom snart om bord och tog oss in i den inre hamnen, der vi gingo till ankars tätt invid staden.
Pernambuco är bygdt på några smala och låga sandbankar, hvilka skiljas från hvarandra genom grunda kanaler med salt vatten. De tre skilda stadsdelarne äro förenade medelst två långa på träpålar bygda broar. Staden är öfverallt ful, med trånga, illa stenlagda och smutsiga gator, samt höga och dystra hus. Den egentliga regntiden var knappast förliden och följaktligen var det omgifvande landet, som endast obetydligt höjer sig öfver hafvets yta, öfversvämmadt med vatten; och jag misslyckades i alla mina försök, att göra långa utfärder.
Det släta, morassiga land, hvarpå Pernambuco står, omgifves på ungefär en half mils afstånd af en halfkrets af låga kullar eller snarare af kanten af ett land, som ligger kanske tvåhundra fot öfver hafvet. Den gamla staden Olinda står på ena ändan af denna ås. En dag tog jag en båt och for upp för en af kanalerna, för att besöka den. Jag fann den gamla staden till följe af sitt läge både behagligare och snyggare än Pernambuco. Jag måste här omtala, hvad som hände mig för första gången under min nästan femåriga vandring, nämligen att jag bemöttes med ohöflighet, i det man i två olika hus kärft vägrade mig att gå genom deras trädgårdar till en ouppodlad kulle, för att få en utsigt öfver landet; och det var endast med svårighet som jag fick tillåtelsen i ett tredje hus. Det fägnar mig, att detta tilldrog sig i brasilianarnes land, ty jag
