Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/453

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
1836.]445
återblick.

kust förändras dock taflan; men man känner der mer fasa än vildt nöje.

Låt oss nu betrakta den ljusare sidan af den förflutna tiden. Nöjet att skåda landskaps-sceneriet och det allmänna utseendet i de olika länder vi hafva besökt, har otvifvelaktigt utgjort den varaktigaste och största källan till njutning. Det är sannolikt, att den pittoreska skönheten i många delar af Europa öfvergår allt hvad vi sett. Men det ligger ett alltid stegradt nöje i att jemföra landskapets skaplynne i olika länder, hvilket till en viss grad är någonting annat, än blotta beundrandet af dess skönhet, Detta beror hufvudsakligen på bekantskap med de särskilta delarne i hvarje utsigt. Jag är mycket böjd för att tro, att liksom i musik den person, som förstår hvarje not, fullare njuter af det hela, om han tillika är i besittning af en passande smak, så fattar äfven den, som granskar hvarje del af en vacker utsigt, fullständigare den förenade verkan af det hela. Derföre borde en resande vara botanist, ty i alla utsigter bilda växter förnämsta prydnaden. Sammanställ nakna klippmassor äfven till de vildaste former och de skola för en stund vara ett upplyftande skådespel, men de blifva snart enformiga. Låt dem prydas med lysande och brokiga färger, som i Norra Chile, och de bli fantastiska; bekläd dem med växter och de måste bilda en täck, om icke vacker tafla.

Då jag säger att landskapet i vissa delar af Europa sannolikt öfverträffar allt hvad vi sett, så undantager jag såsom en klass för sig trakterna emellan tropikerna. Dessa tvenne klasser kunna icke jemföras med hvarandra; men jag har redan ofta talat om det storartade i dessa nejders natur. Då intryckens styrka vanligen beror på förutfattade föreställningar, vill jag tillägga, att mina hemtades från de lifliga skildringarne i Humboldts Resebeskrifning, hvilken är det yppersta jag i den vägen läst. Oaktadt dessa högtspända föreställningar, voro mina känslor dock långt ifrån att på minsta vis känna sig svikna i sin förväntan vid mitt första och sista besök på Brasiliens kuster.

Bland de bilder, som djupt inpräglat sig i min själ, öfvergår ingen i höghet urskogarne, när de ännu icke blifvit vanstälda af menniskans hand, såväl de brasilianska, der lifvets makter äro rådande, som Eldslandets, der död och förgängelse herrska. Begge äro tempel fylda med Skaparens mångfaldiga alster; och ingen kan oberörd stå i dessa vildmarker, utan att känna att det finnes mer i menniskan, än endast hennes andedrägt. Då jag frammanar bilder från det förflutna, finner jag, att Patagoniens slätter ofta sväfva förbi mina ögon, och likväl kallas dessa slätter af alla eländiga och gagnlösa. Man kan endast beskrifva dem med negativa