Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/454

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
446[kap. xxi.
från mauritius till england.

kännetecken: utan boningar, utan vatten, utan träd, utan berg, gifva de endast näring åt några dvärgväxter. Huru kommer det sig då, och det är icke endast förhållandet med mig, att dessa torra ödemarker så djupt fästat sig i mitt minne? Hvarföre hafva icke de ännu jemnare, grönare och bördigare pampas, hvilka äro till gagn för menniskorna, gjort ett liknande intryck? Jag kan svårligen göra mig sjelf reda för dessa känslor; men det måste till en del bero på det fria spelrum de lemna åt inbillningskraften. Patagoniens slätter äro gränslösa, ty man kan knappast färdas öfver dem och följaktligen äro de okända. De bära prägeln af att under långliga tider hafva varit sådana de nu befinnas, och det tyckes icke heller finnas någon gräns för deras tillvaro under kommande tider. Om, såsom de gamle antogo, den flata jorden omgafs af en oöfverstiglig vattenyta eller af öknar, som voro upphettade till en odräglig grad, hvem skulle icke betrakta dessa yttersta gränser för menniskans kunskap med djupa, men obestämbara känslor?

Slutligen äro bland landskapsvyer utsigterna från höga berg mycket märkliga, ehuru visserligen i ett afseende icke vackra. När man skådade ned från Cordillerans högsta kam, fyldes själen, som ej stördes af små detaljer, af de omgifvande massornas häpnadsväckande storlek.

Bland enskilta föremål är kanske intet som så säkert väcker förvåning, som den första anblicken af en vilde i hans hemland, menniskan på hennes lägsta och vildaste stadium. Tanken hastar tillbaka öfver gångna århundraden och frågar, kunna våra förfäder hafva varit sådana menniskor som dessa? menniskor, hvilkas teckenspråk och miner äro svårbegripligare för oss, än våra husdjurs; menniskor, som icke tyckas ega dessa djurs instinkt, ej heller tyckas kunna vara i besittning af menskligt förnuft eller åtminstone af de slöjder, som medfölja detta förnuft. Jag tror icke att det är möjligt, att beskrifva eller måla olikheten mellan den vilda och civiliserade menniskan. Det är skilnaden mellan ett vildt och ett tamt djur; och en del af det intresse man erfar vid att se en vilde, är ungefär snarlikt det, som föranleder litet hvar att önska se lejonet i dess öken, tigern sönderslitande sitt byte i de täta snåren eller noshörningen ströfvande öfver Afrikas vilda slätter.

Bland de andra i hög grad märkliga skådespel vi hafva betraktat, kunna räknas det Södra Korset, det Magelhaenska molnet och de andra stjernbilderna på sydliga halfklotet, skydraget, glacieren med sin blå isström, lutande öfver hafvet i djerf brant, en lagunö lyftad af refbyggande koraller, en i verksamhet stadd vulkan och en häftig jordbäfnings öfverväldigande verkningar. Dessa