Pampas-ländernas sadel; den andra slutar med en smal jern- eller messingsring, medelst hvilken en rännsnara kan bildas. När gauchon ämnar begagna lasson, håller han en liten hoprullad ända af repet i samma hand, som håller tygeln, och i den andra rännsnaran, hvilken är gjord mycket vid, vanligen omkring 8 fot i tvärmått. Denna svänger han nu omkring hufvudet och genom en skicklig rörelse med handlofven håller han rännsnaran öppen. När han derefter kastar den, får han den att falla på hvilken fläck han behagar. När lasson icke begagnas, är den hopbunden i en liten rulle på baksidan af recadon. Bolas eller kulorna äro af två slag. Det enklaste, som förnämligast användes vid strutsfångst, består af två runda stenar, öfverklädda med läder och sammanbundna med en smal, flätad rem af omkring 8 fots längd. Det andra slaget skiljer sig endast deruti, att det har tre kulor, hvilka genom remmarne förenas till en gemensam medelpunkt. Gauchon håller den minsta af de tre i sin hand och svänger de andra oupphörligt omkring hufvudet, hvarefter han tager sitt sigte och kastar dem hvirflande som länkkulor genom luften. Så fort kulorna nu träffa ett föremål, sno de sig medelst remmarne omkring detsamma och bli fast omvirade. Kulornas storlek och tyngd omvexlar allt efter deras ändamål. När de äro af sten kastas de med sådan kraft, att de stundom kunna slå af benet på en häst, ehuru de ej äro större än ett äpple. Jag har sett kulor af trä och så stora som en rofva, ämnade att fånga hästar, utan att göra dem någon skada. Kulorna äro stundom af jern och dessa kunna kastas på det längsta afståndet. Hufvudsvårigheten i att begagna vare sig lasson eller bolas ligger i konsten att rida så väl, att man är i stånd att i fullaste galopp och i det man plötsligt vänder om, svinga dem så säkert kring hufvudet att de träffa. Till fots skulle hvem som helst snart lära konsten. Då jag en dag roade mig med att galoppera och svänga kulorna kring hufvudet, träffade den ena händelsevis en buske. Då dess hvirflande rörelse sålunda upphäfdes, föll den genast till marken och insnärjde som af ett trolleri min hästs ena bakben. Den andra kulan rycktes då ur handen på mig, hvarpå hästen var rigtigt fast. Lyckligtvis var han ett gammalt, öfvadt djur, som visste hvad frågan gälde; eljest skulle han sannolikt hafva slagit bakut till dess han fallit omkull. Gauchos kiknade af skratt; de ropade att de hade sett alla slags djur fångade, men aldrig förr någon menniska, som fångat sig sjelf.
Under de följande två dagarne nådde jag den aflägsnaste punkt, som jag önskade undersöka. Landet hade samma utseende, så att den vackra gröna gräsmattan till slut blef tröttsammare
