säga att dessa fåglars kött, när det blifvit tillagadt, är alldeles hvitt och ganska godt att äta; men man måste vara djerf, för att våga sig på en sådan måltid.
Det återstår nu endast att omtala kalkongamen (Vultur aura) och Gallinazon. Den förre finnes öfverallt der landet är någorlunda fuktigt, från Cap Horn ända till Nordamerika. I olikhet med Polyborus brasiliensis och Chimangon, har han hittat fram till Falklandsöarne. Han är en enslig fågel eller flyger på sin höjd i par. Han igenkännes genast på långt håll af sin höga, simmande och mycket behagfulla flygt. Han är allmänt känd som en riktig asfågel. På Patagoniens vestkust, bland de tätt skogbevuxna holmarne och af vikar inskurna landet, lefver han uteslutande af det, som hafvet uppkastar samt af döda skälar. Hvar helst dessa ligga församlade på klipporna, ser man äfven gamarna. Gallinazon (Cathartes atratus) har en helt annan utbredning och förekommer aldrig söder om 41:a breddgraden. Azara omförmäler en sägen, om att på den spanska eröfringens tid dessa fåglar funnos kring Monte Video, men att de sedan följde med infödingarne från de nordligare områdena. Nu äro de talrika i Colorado-dalen, som ligger 50 mil söder om Monte Video. Det synes sannolikt, att denna ytterligare flyttning skett sedan Azaras tid. Gallinazon föredrager vanligen ett fuktigt klimat eller fastmer grannskapet af sötvatten, till följe hvaraf han är mycket allmän i Brasilien och vid La Plata, hvaremot han aldrig finnes på norra Patagoniens ödsliga och torra slätter, utom i närheten af någon flod. De anträffas på hela Pampas ända till foten af Cordilleran; men jag hörde eller såg aldrig till någon enda i Chile; i Peru skyddas de som renhållningshjon. Dessa gamar kunna med allt skäl sägas lefva i skock, ty de tyckas finna nöje i hvarandras sällskap och föras icke tillsammans endast af lockelsen till gemensamt byte. På en vacker dag kan man ofta se en flock högt upp i luften, hvarvid de sväfva omkring i de behagfullaste kretsar, utan att röra vingarne. Detta utföra de tydligen för blotta nöjet att röra sig eller kanske står det i samband med deras äktenskapliga föreningar.
Jag har nu omtalat alla asfåglarne utom kondoren, hvars beskrifning blir bättre på sin plats, när vi besöka ett land, som mera öfverenstämmer med hans lefnadsvanor än slätterna vid La Plata.
I det breda bälte af sandkullar, som skiljer Laguna del Potrero från La Platas stränder, på en mils afstånd från Maldonado, fann jag en grupp af dessa förglasade, kiselhaltiga rör, hvilka bildas, när blixten slår ned i lös sand. Dessa rör likna helt och hållet dem, som funnits vid Drigg i Cumberland och blifvit beskrifna i
