alla asfåglar är han vanligen den sista, som lemnar skelettet af ett dödt djur och man får ofta se honom innanför refbenen af en ko eller häst, lik en fågel i bur. En annan art är Polyborus Novæ Zelandiæ, hvilken är ytterst allmän på Falklandsöarne. Dessa fåglar likna i många afseenden till sitt lefnadssätt Carranchas. De lefva af döda djurs kött och af hafsalster; och på Rimirezklipporna måste de för hela sitt uppehälle bero af hafvet. De äro ytterst tama och orädda, så att de till och med genomsöka husens omgifningar efter afskräden. Om ett jagtsällskap dödar ett djur, så samlas snart en mängd af dem och väntar tåligt på att få sin andel af bytet, i det de stå på marken rundt omkring. Sedan de ätit framskjuter deras nakna kräfve betydligt och ger dem ett vidrigt utseende. De anfalla gerna sårade fåglar, så att då en kormorant en gång i sådant tillstånd sökt stranden, angreps han genast af flera dylika, hvilka med sina slag påskyndade hans död.
Beagle låg endast om somrarne vid Falklands-öarne, men officerarne på Adventure, som uppehöllo sig der om vintern, berättade många ovanliga exempel på dessa fåglars djerfhet och rofgirighet. De slogo rent af ned på en hund, som låg i djup sömn tätt vid en af sällskapet, och jägarne hade svårt att hindra dem att röfva anskjutna gäss midt för deras egna ögon. Det påstås att de liksom Carranchas, flera i sällskap, fatta posto vid ingången till en kaninkula och gemensamt angripa djuret, när det kommer ut. De flögo ständigt om bord på fartyget, när det låg i hamn, och det var nödvändigt att hålla god utkik, för att hindra dem från att slita lädret från taklingen eller taga det vid akterstäfven upphängda köttet. Dessa fåglar äro mycket okynniga och nyfikna, så att de plocka upp nästan allting från marken; sålunda bortsläpade de inemot en fjerdingsväg en stor, svart blanklädershatt äfvensom ett par af de tunga kulor (bolas), hvilka begagnas för att fånga boskap. Mr. Usborne led under sina mätningar en svårare förlust, i det de från honom stulo en liten Katers kompass i rödt marokinfodral, hvilken aldrig återfans. Dessa fåglar äro dessutom grällystna och mycket ondsinta, så att de i ilskan med klorna upprifva gräset. De äro icke egentligen sällskapliga; de sväfva icke, utan flyga tungt och ovigt; på marken springa de mycket fort, nästan såsom fasaner. De äro larmande och gifva ifrån sig vissa sträfva ljud, af hvilka ett liknar råkans, hvarför skäljägarne alltid kalla dem råkor. En egen omständighet är, att de kasta hufvudet uppåt och bakåt, alldeles på samma sätt som Carranchas. De bygga i hafskustens branta klintar, men endast på de små närliggande holmarne och icke på de begge hufvudöarne. Detta är en besynnerlig försigtighet hos en så tam och orädd fågel. Skälfångarne
