Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
1833.]61
heligt träd. — den patagoniska haren.

förmögnare indianer bruka hälla rom och maté i ett visst hål, äfvensom röka uppåt, i den tanken att de sålunda skänka Wallitju all möjlig förnöjelse. För att göra uppträdet fullständigt, var trädet omgifvet af de bleknade benen af hästar, hvilka blifvit slagtade som offer. Alla indianer, af hvarje ålder och kön, lemna sina gåfvor. De tro då att deras hästar icke skola tröttna och att de sjelfva skola ha framgång. Den gaucho som berättade mig detta, sade att han i fredstider hade varit vittne till detta uppträde samt att han och andra brukade vänta till dess indianerna hade farit förbi, för att taga offergåfvorna från Wallitju.

Gauchos tro att indianerna anse trädet som guden sjelf; men det tyckes vida sannolikare, att de betrakta det som hans altare. Den enda orsaken jag kan tänka mig för ett sådant val, är att det är ett landmärke på en farlig väg. Sierra de la Ventana är synligt på ett ofantligt långt afstånd och en gaucho berättade mig, att han en gång red tillsammans med en indian några mil norr om Rio Colorado, när indianen började upphäfva samma högljuda rop, som de bruka när de först i fjerran få sigte på trädet, hvarvid han höll sin hand mot hufvudet och pekade åt Sierra till. Då han tillfrågades om orsaken härtill, svarade han på bruten spanska ”Först se Sierra”. — Omkring en mil bortom detta märkvärdiga träd gjorde vi halt för natten. I detta ögonblick utspanades en olycklig ko af de skarpsynta gauchos, hvilka gåfvo sig af i full jagt och inom få minuter släpade henne in med sina lassos och slagtade henne. Vi hade nu lifvets fyra nödvändigheter ”en el campo”: bete för hästarne, vatten (blott en gyttjig pöl), kött och bränsle. Gauchos voro helt upprymda öfver att ha kommit i sådant öfverflöd och vi började snart spisa af den stackars kon. Detta var första natten, som jag tillbragte under bar himmel, med sadelmunderingen till min bädd. Det ligger en stor njutning i en gauchos oberoende lif, att när som helst vara i stånd att hålla in sin häst och säga, ”Här vilja vi tillbringa natten”. Slättens dödslika tystnad, hundarne, som höllo vakt, den zigenarlika gruppen af gauchos, som iordningstälde sina bäddar rundtomkring elden, hafva i mitt sinne qvarlemnat en starkt utpräglad tafla af denna första natt, hvilken jag aldrig kommer att glömma.

Följande dagen fortfor landet att vara likt det nu beskrifna. Det bebos af få eller inga fåglar eller djur af något slag. Då och då får man se en hjort eller en guanaco (vild lama), men agutin (Cavia patagonica) är det vanligaste däggdjuret. Detta djur representerar här våra harar. Likväl skiljer det sig från dem i många vigtiga afseenden; det har till exempel endast tre baktår. Det är också nära två gånger så stort och väger från tjugu till