land, på senare tider mycket oroat de enstaka liggande landtgårdarne, utrustade styrelsen i Buenos Aires för någon tid sedan en armé under general Rosas befäl, för att utrota dem. Trupperna voro nu lägrade på stränderna af Colorado, en flod, som flyter omkring 15 mil norr om Rio Negro. När Rosas lemnade Buenos Aires, tog han vägen rakt öfver de obekanta slätterna, och när landet sålunda var temligen väl rensadt från indianerna, lemnade han bakom sig på stora mellanrum små soldatafdelningar ”postas” med några hästar, så att han var i stånd att bibehålla förbindelsen med hufvudstaden. Då Beagle ämnade anlöpa Bahia Blanca, beslöt jag begifva mig dit landvägen och slutligen utsträckte jag min plan till att utefter Rosas ”postas” resa hela vägen ända till Buenos Aires.
Den 11 augusti. Mr. Harris, en i Patagones bosatt engelsman, en vägvisare och fem gauchos, hvilka skulle till armén i affärer, voro mina följeslagare på resan. Colorado ligger, såsom jag redan nämt, nära 15 mil derifrån och då vi färdades långsamt, voro vi två och en half dag på vägen. Hela landsträckan förtjenar knappast stort bättre namn än en öken. Vatten finnes endast i två små brunnar; det kallas sött, men äfven på denna tid af året, under regntiden, var det mycket saltaktigt. Om sommaren måste detta vara en bedröflig väg; ty redan nu var den tillräckligt ödslig. Rio Negros dal har, så bred den än är, blott blifvit urholkad ur sandstensslätten; ty strax ofvanom den brink, hvarpå staden står, börjar ett slättland, hvilket blott afbrytes af några få obetydliga dalar och fördjupningar. Öfverallt har landskapet samma ofruktbara utseende, i det en vattenlös grusmark är beklädd med tufvor af brunt, vissnadt gräs samt här och der låga, taggiga buskar.
Kort efter det vi farit förbi den första källan, kommo vi i sigte af ett ryktbart träd, hvilket indianerna vörda som Wallitjus altare. Det står på en hög punkt af slätten och är till följe deraf ett landmärke, som synes på långt håll. Så snart någon indianstam får sigte derpå, uttrycka de med höga rop sin vördnad för detsamma. Trädet är lågt, mycket grenigt och taggigt och strax ofvanom roten har det ett tvärmått af ungefär tre fot. Det står ensamt utan någon granne och var verkligen det första träd vi sågo. Sedermera kommo vi förbi några andra af samma slag, men de voro långt ifrån allmänna. Då det nu var vinter, hade trädet inga löf, men i stället otaliga trådar, vid hvilka de olika offergåfvorna, såsom cigarrer, bröd, kött, klädesplagg, hade blifvit upphängda. Fattiga indianer, som ej hafva något bättre, rycka endast en tråd ur sina ”ponchos” och fästa den vid trädet.
