Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
68[kap. iv.
från rio negro till bahia blanca.

anländt. Sedan vi lemnat den släta gräsmark, som utsträckte sig långs med en liten bäck, kommo vi snart ut på en vidsträckt slät öken, som bestod af antingen sand, saltträsk eller rena dyn. Somligstädes var den beklädd med låga busksnår och till en del med sådana saftiga växter, som frodas endast der salt finnes i öfverflöd. Så magert landet än är, så funnos likväl strutsar, hjortar, agutis och hästar i mängd. Min vägvisare berättade mig, att han två månader förut hållit på att mista lifvet, då han icke långt från denna trakt hade varit på jagt med två andra karlar, hvarvid de plötsligen råkade på en hop indianer, hvilka förföljde dem och snart upphunno samt dödade hans båda följeslagare. Hans egen hästs ben hade äfven blifvit insnärjda med bolas; men han sprang af och lösskar dem med sin knif, hvarvid han måste nedhukad krypa kring hästen; och likväl fick han två svåra sår af indianernas lansar. Sedan han derefter kastat sig i sadeln, lyckades han genom den underbaraste ansträngning att nätt och jemt hålla sig utom håll för sina förföljares långa lansar, hvilka jagade honom tills de hunnit i sigte af fästet. Från den stunden utkom en befallning, att ingen fick ströfva långt bort från nybygget. Jag visste ej af detta förbud, när jag begaf mig åstad och öfverraskades af att se huru sorgfälligt min vägvisare gaf akt på en hjort, hvilken tycktes hafva blifvit skrämd af något aflägset föremål.

Vi funno att Beagle ännu icke anländt och begåfvo oss följaktligen på återvägen, men då hästarne snart tröttnade, nödgades vi tillbringa natten på slätten. På morgonen hade vi fångat en bälta, hvilken ehuru en högst förträfflig rätt, när hon blifvit stekt i sitt skal, icke var nog till frukost och middag för två hungriga personer. På det ställe der vi stannade öfver natten, var marken betäckt med en skorpa af svafvelsyradt natron och var följaktligen utan vatten. Likväl kunde flere af de smärre gnagrarne här finna sitt uppehälle och tucutucon lät under halfva natten höra sitt lilla egendomliga grymt under mitt hufvud. Våra hästar voro mycket dåliga och emedan de ej haft något att dricka, voro de om morgonen så utmattade, att vi nödgades gå. Vid middagstiden dödade våra hundar en hjortkalf, hvilken vi stekte. Jag åt något deraf, men blef odrägligt törstig. Detta var så mycket plågsammare, som vägen till följe af något nyligen fallet regn var full med små pussar af klart vatten, utan att en enda droppe var drickbar. Jag hade knappast varit tjugu timmar utan vatten och endast en del af denna tid under en het sol, och likväl gjorde törsten mig mycket matt. Huru menniskor kunna lefva två eller tre dagar under sådana omständigheter, kan jag ej fatta. På samma gång måste jag tillstå att min vägvisare icke led det ringaste och