Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70[kap. iv.
från rio negro till bahia blanca.

indianer?” ”Quien sabe?” (hvem vet?) om det ej är mer än tre, så gör det ingenting”. Det syntes mig, att den ena karlen hade ridit öfver kullen för att hemta resten af sin stam. Jag yttrade denna förmodan; men fick intet annat svar än ”Quien sabe?” Hans öga upphörde icke en minut att långsamt spana längsefter den aflägsna synranden. Jag tyckte att hans ovanliga kallblodighet gick väl långt och frågade honom, hvarför han icke vände om hemåt. Jag blef något skrämd, när han svarade ”Vi äro på hemvägen, men i en sådan riktning, att vi komma intill ett kärr, i hvilket vi kunna galoppera ut med hästarne, så långt de kunna gå och sedan lita på våra egna ben; så att det är ingen fara”. Jag litade ej riktigt härpå och önskade att vi skulle påskynda vår ridt. Han svarade ”Nej, icke förr än de göra det”. Så ofta någon liten upphöjning dolde oss, galopperade vi, men när vi voro i sigte, redo vi i skridt. Slutligen nådde vi en dal och sedan vi vikit af till venster, galopperade vi fort till foten af en kulle. Han gaf mig nu sin häst att hålla, och sedan han fått hundarne att lägga sig, kröp han på händer och fötter fram för att speja. Han förblef i detta läge en stund, men utbrast slutligen i skratt och utropade ”Mugeres!” (qvinnor!). Han kände igen dem som majorens sonhustru och hennes svägerska, hvilka voro ute och letade efter strutsägg. Jag har beskrifvit denna mans beteende, emedan han handlade med den fulla öfvertygelsen, att de voro indianer. Men så snart det orimliga misstaget blef uppdagadt, gaf han mig hundra skäl, hvarför de icke kunde ha varit indianer, fastän han icke hade kommit att tänka på ett enda då vid tillfället. Vi redo derefter i fred och ro till en låg udde kallad Punta Alta, hvarifrån vi kunde se nästan hela den stora hamnen vid Bahia Blanca.

Den vidsträckta vattenytan är full med stora dybankar, hvilka invånarne kalla Cangrejales, eller krabbon, af mängden af små krabbor. Dyn är så lös, att det är omöjligt att gå öfver den, om än aldrig så kort bit. Flera af dessa bankar hafva ytan betäckt med långa vassväxter, af hvilka endast topparne synas vid högvatten. En gång, på en båtfärd, förvillade vi oss så bland dessa grund, att vi knappast kunde leta oss fram. Ingenting annat syntes än de låga dybäddarne, dagen var icke klar och det var stark strålbrytning eller som sjömännen säga ”föremålen hajade upp”. Det enda föremål inom synhåll som ej såg vågrätt ut, var synranden. Säfven såg ut som i luften sväfvande buskar och vattnet som dybankar och dessa åter som vatten.

Vi stannade öfver natten i Punta Alta, der jag företog mig att samla fossila ben, emedan detta ställe är en riktig katakomb för vidunder af utdöda slägten. Qvällen var fullkomligt lugn och