många tidsåldrars qvarlefvor hopade på vissa fläckar, kunde svårligen uppvisa större däggdjur än Sydafrika för närvarande gör. Om vi söka göra oss en föreställning om växtlighetens tillstånd under dessa tidrymder, måste vi åtminstone så till vida fästa afseende vid liknande förhållanden nu för tiden, att vi icke påyrka en yppig växtlighet såsom någonting oundgängligen nödvändigt, när vi vid Goda Hoppsudden se ett så alldeles olika sakernas tillstånd.
Vi veta att de nordligaste delarne af Nordamerika, många grader bortom den gräns der marken vid några få fots djup ständigt är frusen, betäckas med skogar af stora och höga träd[1]. På samma vis hafva vi i Sibirien skogar af björk, fur, asp och lärkträd, hvilka växa under 64:e breddgraden, der luftens medelvärme faller under fryspunkten och der marken är till den grad frusen, att deri inbäddade djurkroppar fullkomligt bibehållas. Med dessa fakta framför oss måste vi medgifva, att för så vidt endast angår växtlighetens myckenhet, de senare tertiärperiodernas stora däggdjur i de flesta delar af norra Europa och Asien skulle kunnat lefva på de ställen, der nu deras qvarlefvor hittas. Jag talar icke nu om beskaffenheten af den växtlighet, som är nödvändig för deras uppehälle, alldenstund vi kunna antaga att växtarterna hafva förändrats, likasom det finnes bevis på fysiska förändringar och likasom djuren utdött. Jag får här tillägga att dessa anmärkningar direkt hänsyfta på det bekanta fallet med de i isen bevarade sibiriska djuren. Den fasta öfvertygelsen om nödvändigheten af en tropiskt yppig växtlighet för att underhålla så stora djur och omöjligheten att förlika detta med närheten af en ständigt frusen mark, var en af de förnämsta orsakerna till de olika teorier om plötsliga omkastningar i luftstrecket och öfverväldigande omstörtningar, som uppfunnos för att förklara dessa djurs inbäddning. Jag är långt ifrån att antaga, det luftstrecket icke skulle hafva förändrats sedan den tiden, när de djur lefde, hvilka nu ligga begrafna i isen. Jag tänker blott nu visa, att för så vidt myckenheten af föda ensamt vidkommer, de forntida noshörningarne alltför gerna kunde hafva ströfvat öfver mellersta Sibiriens stepper (den norra delen stod då sannolikt under vatten) till och med om de ej haft annan slags växtlighet än nu, lika väl som nutidens noshörningar och elefanter ströfva öfver Sydafrikas karros.
Jag skall nu redogöra för lefnadsvanorna hos några af de märkligare fåglar, hvilka äro vanliga på norra Patagoniens vilda
- ↑ Dr. Richardson säger: ”Norr om 56:e breddgraden är alfven ständigt frusen, på kusten upptinar marken icke öfver 3 fot och vid Björnsjön på lat. 64° ej mer än 20 tum. Det frusna underlaget verkar icke i och för sig förstörande på växtligheten, ty skogar trifvas på ytan på något afstånd från kusten”.
