Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
1833.]79
två strutsarter.

slätter och främst för den största eller den sydamerikanska strutsen. En hvar känner förut hans allmännare lefnadsvanor. Han lefver af växtämnen, såsom rötter och gräs; men vid Bahia Blanca såg jag flera gånger 3 eller 4 vid lågvatten komma ned till de vidsträckta dybankarne, hvilka då ligga torra, för att som gauchos säga, äta småfisk. Fast strutsen till sina vanor är så skygg, försigtig och enstörig och fastän han är så snabb, fångas han utan synnerlig svårighet af den med bolas väpnade indianen eller gauchon. När några ryttare visa sig i en halfkrets, blir han så förvirrad, att han icke vet hvart han skall komma undan. De föredraga helst att springa emot vinden; men vid första ansatsen utbreda de likväl sina vingar och tillsätta alla segel liksom ett fartyg. En het, vacker dag såg jag några strutsar begifva sig in i en hög vassbädd, der de höllo sig gömda till dess man var dem helt nära. Det är icke allmänt kändt att strutsar gerna begifva sig ut i vatten; men mr. King berättade mig, att han vid St. Blas-viken och vid Port Valdes i Patagonien såg dessa fåglar åtskilliga gånger simma från den ena ön till den andra. De sprungo i vattnet både när de jagades mot någon viss punkt, äfvensom sjelfvilligt, utan att de skrämdes. Det afstånd, som de öfversummo, var omkring 300 alnar. När de simma, synes mycket litet af deras kropp ofvan vattnet, deras halsar äro något framåtsträckta och deras fortkomst är långsam. Vid två tillfällen såg jag två strutsar simma öfver floden Santa Cruz, der hans bädd var omkring 600 alnar bred och strömmen stark. När kapten Sturt for utför floden Murrumbidgee i Australien, såg han två emus, som summo.

Landets invånare åtskilja lätt, till och med på afstånd, hanen från honan. Den förre är större och mörkare[1] och har större hufvud. Strutsen, jag tror det är hanen, har ett besynnerligt, doft hväsande läte. När jag första gången hörde det bland en mängd sandkullar, trodde jag att det kom från något vilddjur, ty det är ett läte, som man icke kan säga hvarifrån det kommer eller huru långt bortifrån. När vi voro i Bahia Blanca i september och oktober månader, funnos äggen i utomordentlig mängd öfver hela landet. De ligga antingen spridda och enstaka, i hvilket fall de aldrig kläckas (af spanjorerna kallade för ”huachos”), eller också samlas de i en grund fördjupning, som bildar boet. Af de fyra bon, som jag såg, innehöllo tre 22 ägg hvardera, och det fjerde 20 ägg. Under en dags jagt till häst hittades sextiofyra ägg; fyrtiofyra af dessa funnos i två bon och de återstående tjugo lågo kringspridda. Gauchos försäkra enstämmigt, och det ej är något

  1. En gaucho försäkrade mig, att han en gång hade sett en snöhvit eller albino-varietet och att den var en mycket vacker fågel.