Sida:En naturforskares resa omkring jorden.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90[kap. v.
bahia blanca.

stöt. Min sagesman sade, att när han förföljde en indian, så begärde mannen nåd på samma gång, som han oförmärkt lösgjorde sina bolas från midjan, för att svänga dem kring sitt hufvud och sålunda träffa sin förföljare. ”Jag slog honom likväl till marken med min sabel, hvarefter jag steg af hästen och skar af hans strupe med min knif”. Detta är en ryslig skildring, men huru mycket mera upprörande är icke det obestridliga förhållandet, att alla qvinnor, som tyckas vara öfver tjugu år, mördas med kall blod! När jag utropade att detta tycktes vara nästan omenskligt, svarade han, ”Nå hvad skall man göra? de äro så afvelsamma”.

Alla äro här fullt och fast öfvertygade om att detta krig är i högsta måtto rättvist, emedan det föres mot barbarer. Hvem skulle tro att i vår tid sådana grymheter kunna begås i ett kristet land? Indianernas barn skonas för att säljas eller bortskänkas, för att bli tjenare eller snarare slafvar, så länge egarne kunna inbilla dem att de äro slafvar; men jag tror icke att man just kan klaga öfver det sätt hvarpå de behandlas.

Under striden bortsprungo samtidigt fyra män. De förföljdes, en dödades och de trenne andra togos lefvande. De befunnos vara sändebud från en stor indianstyrka, som för gemensamt försvar hade samlats nära Cordilleran. Den stam, till hvilken de hade blifvit skickade, ämnade just hålla en stor rådplägning. Högtidsmåltiden af stokött var redo och dansen förberedd. Påföljande morgon skulle sändebuden hafva återvändt till Cordilleran. De voro särdeles vackra karlar, mycket ljusa, öfver sex fot långa och alla under trettio år. De tre öfverlefvande voro naturligtvis i besittning af mycket värderika upplysningar och för att framtvinga dessa stäldes de i en linie. Då de två första tillfrågades, svarade de ”No sé” (jag vet icke) och nedskötos den ena efter den andra. Den tredje sade äfven ”No sé” och tillade, ”Skjut, jag är en man och kan dö”. Icke en stafvelse ville de yttra, som kunde skada deras lands gemensamma sak! Den ofvannämde kazikens uppförande var helt annorlunda. Han räddade sitt lif genom att förråda den tillämnade krigsplanen och samlingspunkten i Anderna. Man ansåg att der redan funnos tillsamman 6 eller 700 indianer och att deras antal skulle fördubblas fram på sommaren. Sändebud skulle skickas till indianerna vid de små Salinas, nära Bahia Blanca, hvilka, såsom jag nämt, denne samme kazik hade förrådt. Förbindelsen mellan indianerna utsträcker sig derföre från Cordilleran till Atlantiska hafvets kust.

General Rosas plan är att döda alla kringstrykande indianer, och sedan han drifvit återstoden till en viss punkt, fram på sommaren angripa dem i massa med chilenarnes tillhjelp. Denna