Om morgonen begåfvo de sig af till skådeplatsen för mordet med befallning att följa ”rastron” eller spåret, äfven om det skulle föra dem till Chile. Vi hörde sedermera att de vilda indianerna hade kommit undan till de stora pampas och att man af någon orsak hade förlorat spåret. En blick på en ”rastro” berättar en hel historia för dessa menniskor. Antaget att de undersöka spåren efter några tusen hästar, så uträkna de snart huru många som äro beridna, genom att se huru många som gått i kort galopp. Af djupet hos andra spår ser man, om några hästar varit lastade med packor; af oregelbundenheten i stegen, huru mycket upptröttade; af det sätt hvarpå maten tillagats, om de förföljde färdats med stor brådska; af utseendet i allmänhet, huru längesedan de färdats fram der. De anse en rastro som är tio eller till och med sjutton dagar gammal, tillräckligt färsk för vägledning. Vi hörde äfven, att Miranda begaf sig från vestra sidan af Sierra Ventana, i rak linie till ön Cholechel, belägen trettiofem mil uppåt Rio Negro. Detta är ett afstånd af mellan fyratio till femtio mil genom ett fullkomligt okändt land. Finnas väl några andra trupper i hela verlden som äro så oberoende? Med solen till sin vägvisare, stokött till föda, sadeltäckena till säng, skulle dessa män kunna framtränga ända till verldens ända, så länge som det funnes tillgång på litet vatten.
Få dagar derefter såg jag en annan trupp af dessa banditlika soldater begifva sig ut på en expedition mot en indianstam vid de små ”Salinas”, hvilken hade blifvit förrådd af en fången kazik. Den spanjor, som medförde befallningen till denna expedition, var en mycket förståndig man. Han gaf mig en berättelse om den senaste striden, i hvilken han deltog. Några tillfångatagna indianer lemnade upplysningar om en stam, som lefde norr om Colorado-floden. Två hundra soldater afsändes och de upptäckte indianerna först på ett dammoln, hvilket upprördes af hästhofvarne, emedan de just då voro stadda på resa. Landet är bergigt och vildt och skådeplatsen måste hafva varit långt in i det inre, ty Cordilleran var i sigte. Indianerna, män, qvinnor och barn, voro omkring 110 personer, och de blefvo nästan allesamman dödade eller tillfångatagna, ty soldaterna nedhugga hvar karl. Indianerna äro nu så förskräckta, att de icke göra något motstånd i massa, utan hvar och en flyr, utan att ens bry sig om hustru och barn. Men om de upphinnas, slåss de likt vilda djur mot huru stor öfvermakt som helst. En döende indian grep med tänderna sin motståndares tumme och lät sitt öga förr utdrifvas än han släppte sitt tag. En annan, som var sårad, låtsade sig vara död och höll en knif i beredskap, för att gifva ännu en dödande
