sin håg till henne. Men detta tycktes henne den största av de olyckor, som han hade råkat ut för denna dagen. Illa var det, att han höll på att gå miste om det förmånliga giftet, men ändå värre, om han skulle gilja till en sådan som hon. »Nej, sådant skall du inte komma och säga till mig,» sade hon och reste sig tvärt. — »Varför skall jag inte säga det till dig?» sade Gudmund och blev blek. »Är det kanske på samma sätt med dig som med Hildur, att du är rädd för mig?» — »Nej, inte är det fördenskull.» Hon ville förklara för honom, att det var sin egen ofärd han ville, men han lyssnade inte på henne. — »Jag har hört, att det fanns kvinnfolk förr i världen, som stodo vid männens sida, när de kommo i nöd, men sådana råkar man nog aldrig nuförtiden.» Det gick en ryckning genom Helga. Hon skulle ha velat kasta armarna om hans hals, men hon höll sig stilla. I dag var det hon, som fick vara förnuftig. — »Det är nog sant, att jag inte borde ha bett dig bli min hustru samma dag, som jag skall gå i fängelse, men ser du, om jag bara visste, att du ville vänta på mig, tills jag bleve fri igen, så skulle jag gå igenom allt det svåra med lätt mod.» — »Det är inte jag, som skall vänta på dig, Gudmund.» — »Alla människor komma nu att betrakta mig som en missdådare, som en, som super och mördar. Men om det bara funnes någon, som kunde se med kärlek på mig! Det skulle hålla mig uppe mer än allt annat.» — »Det vet du väl, att jag aldrig skall tänka annat än gott om dig, Gudmund.»
