Helga var så stilla. Gudmunds böner höllo på att bli för mycket för henne. Hon visste rakt inte hur hon skulle undkomma honom. Men Gudmund förstod ingenting, utan började tro, att han hade tagit miste. Hon måtte inte känna detsamma för honom som han för henne. Han kom alldeles inpå henne och såg på henne, som ville han se tvärs igenom henne. »Sitter du inte just på den här klippkanten för att kunna se ner till Närlunda?» —"»Jo, det gör jag.» — »Längtar du inte dit natt och dag?» — »Jo, men jag längtar inte efter någon människa.» — »Och mig bryr du dig inte om?» — »Jo, men jag vill inte gifta mig med dig.» — »Vem är det du tycker om då?» Helga teg. — »Är det Per Mårtensson?» — »Ja, honom har jag ju sagt att jag tyckte om,» sade hon och var alldeles utpinad.
Gudmund stod en stund och såg på henne med förgrymmat ansikte. »Ja, farväl då! Nu få vi gå skilda vägar, du och jag,» sade han. Och med detsamma tog han ett långt språng från klipphyllan ner till nästa avsats i berget och försvann därpå bland träden.
VI.
Inte förr var Gudmund ur sikte, än Helga på en annan väg skyndade ner från berget. Hon
