bondflicka, och viskade till henne: »Det är någon därnere, som vill tala med dig.» — »är det Gudmund?» frågade Hildur och fick en stråle av liv i ögonen. — »Nej, men jag tror, att det kan vara ett bud från honom. Hon vill inte framföra ärendet till någon annan än dig själv.»
Nu hade Hildur hela dagen suttit och tänkt, att något måste komma, som skulle göra slut på detta elände. Hon kunde inte förstå, att en så förskräcklig olycka skulle hända henne. Hon tyckte, att det borde inträffa något, så att hon åter finge sätta på sig krona och krans, så att brudtåget finge fara till kyrkan och hela bröllopet komma i gång igen. När hon nu hörde om ett bud från Gudmund, blev hon ivrig och sprang genast ut till Helga, som stod och väntade på henne i köksförstun.
Hildur undrade nog på att Gudmund skickade Helga till henne, men hon tänkte, att han kanske inte hade kunnat få något annat bud nu på helgdagen, och hälsade vänligt på henne.
Hon vinkade åt Helga att följa henne bort till mjölkkammaren, som låg tvärs över gården. »Jag vet inte något annat ställe, där vi kunna få vara ensamma,» sade hon. »Vi ha ännu hela huset fullt av folk.»
Så snart de voro därinne, gick Helga tätt intill Hildur och såg henne i ansiktet. »Innan jag säger något, får jag lov att veta om Hildur tycker om Gudmund.» Hildur ryckte till av ovilja. Det pinade henne att behöva växla ett enda ord med Helga,
