sprang förbi Stormyra utan att stanna och ilade så fort hon förmådde utför skogsbackarna ner till vägen. I första gård, som hon kom till, bad hon att få låna häst och kärra för att fara till Älvåkra. Hon sade, att det gällde livet, att hon kom dit, och hon lovade att betala hjälpen. Kyrkfolk hade redan hunnit komma hem och berätta om det inställda bröllopet. Alla voro mycket upprörda och medlidsamma, och man ville inte neka att hjälpa Helga, eftersom hon tycktes ha ett viktigt ärende till bröllopsgården.
På Älvåkra satt Hildur Eriksdotter i ett litet rum i övervåningen, där hon hade klätt sig till brud. Hon hade modern och flera andra bondkvinnor omkring sig. Hildur grät inte, men hon var osedvanligt tyst och så blek, att det såg ut, som om hon när som helst skulle bli sjuk. Kvinnorna talade hela tiden om Gudmund. Alla klandrade honom och tycktes anse det för en lycka för Hildur, att hon hade blivit fri från honom. Somliga tyckte, att Gudmund hade visat liten hänsyn till svärföräldrarna, som inte redan på pingstdagen talade om hur han hade det ställt för sig. Andra sade, att den, som hade haft en så stor lycka att vänta, borde ha förstått att ta bättre vara på sig själv. Och några lyckönskade Hildur till att hon hade sluppit att bli gift med en, som kunde dricka sig så redlös, att han inte visste vad han gjorde.
Mittunder detta tycktes Hildur bli otålig och reste sig upp för att gå ut. Så snart hon var utom dörren, kom hennes bästa vän, en ung
