att det var så stort, att jag kom. Nu säger jag dig, att jag hade önskat, att jag hade kommit på den tanken själv, men det har jag inte. Men jag har längtat efter dig hela dagen och önskat, att det kunde bli bra mellan oss. Och hur det än går, så vill jag säga, att jag är glad, att du är oskyldig.»
»Vem var det, som gav Hildur det där rådet?» frågade Gudmund. — »Det skulle jag inte säga.» — »Jag undrar på att någon vet det. Far kom just nu ifrån länsman. Han har telegraferat in till staden. Och det har kommit svar, att den rätte dråparen redan är funnen.»
När Gudmund sade detta, kände Hildur, att benen började darra under henne, och hon satte sig hastigt ner på stolen. Hon blev rädd, därför att Gudmund var så lugn och vänlig, och började märka, att han var alldeles utanför hennes makt. »Jag förstår, att Gudmund aldrig kan glömma hurudan jag var i förmiddags.» — »Jo, nog kan jag förlåta Hildur det,» sade han med samma lugna ton. »Det där ska vi aldrig mer tala om.»
Hon darrade till, slog ner ögonen och satt, som om hon väntade något. »Det var bara en stor lycka, Hildur,» sade han och kom fram och fattade hennes hand, »att det blev slut mellan oss, för det har blivit klart för mig i dag, att jag tycker om en annan. Jag tror, att jag har tyckt om henne länge, men jag har inte vetat det förrän i dag.» — »Vem är det, som Gudmund tycker om?» kom det tonlöst från Hildur. — »Det gör
