detsamma att tala om. Jag skall inte gifta mig med henne, för hon tycker inte om mig. Men jag kan heller inte gifta mig med någon annan.»
Hildur lyfte huvudet. Det var inte lätt att säga vad som försiggick inom henne. Men hon kände i detta ögonblick, att hon, storbondedottern, med all sin fägring och alla sina ägodelar var ingenting för Gudmund. Och hon var stolt och ville inte skiljas från honom utan att lära honom, att hon hade värde i sig själv utom allt det yttre. »Jag vill, Gudmund, att du skall säga mig om det är Helga från Stormyra, som du tycker om.» Gudmund stod tyst. »För om det är Helga, så vet jag, att hon tycker om dig. Det var hon, som kom till mig och lärde mig vad jag hade att göra, för att allt skulle bli bra mellan oss. Hon visste, att du var oskyldig, men hon sade det inte till dig, utan lät mig veta det först.» Gudmund såg henne stadigt in i ögonen. — »Tycker du detta tyder på att hon har en stor kärlek för mig?» — »Det kan du vara säker på, Gudmund. Det kan jag vittna om. Ingen i världen kan älska dig mer än hon.»
Han gick hastigt ett slag över golvet. Därpå stannade han framför Hildur. »Men du då, varför säger du mig detta?» — »Jag ville väl inte stå efter Helga i ädelmod.» — »Å, Hildur, Hildur!» sade han, lade händerna på hennes axlar och skakade henne för att ge luft åt sin rörelse. »Du vet inte, nej, du vet inte hur mycket jag tycker om
