annorlunda. Människorna hade många viktigare ting att tänka på.
Äntligen kom sagan till ett gammalt ställe, som hette Mårbacka. Det var en liten gård med låga byggnader, som överskuggades av höga träd. En gång i tiden hade den varit prästgård, och det var, som om detta hade satt en prägel på den, som den inte kunde förlora. Man tycktes ha större kärlek för böcker och läsning där än på andra ställen, och alltid låg en stilla frid över gården. Där fick aldrig förekomma jäkt med sysslor eller bråk med tjänare. Hat eller missämja fick inte heller finnas, och den, som vistades där, fick inte ta livet tungt, utan måste känna som den allra främsta plikten att vara sorglös och tro, att för en var, som levde på den gården, styrde Vår Herre allting till det bästa.
Då jag nu tänker på saken, förstår jag, att sagan, som jag talar om, måtte ha hållit till där en hel lång följd av år under sin fåfänga väntan att bli berättad. Det tyckes mig, som måtte den ha omvärvt stället, som ett moln omsvävar en bergstopp, och gång efter annan lät den ett av de äventyr, varav den bestod, regna ned däröver. De kommo som besynnerliga spökhistorier om brukspatronen, som alltid hade svarta tjurar för vagnen, då han om natten körde hem från ett gästabud, och i vilkens hem den onde själv satt i gungstolen och vaggade, medan hustrun spelade. De kommo som underliga sannsagor från granngården, där skatorna förföljde husmodern, så att hon inte vågade gå utom dörren, från kaptensbostället,
